Ideologier, politiska rörelser och partier kan breda ut sig i tre olika riktningar.
De kan vara narcissister, arkeologer eller apokalyptiker.
Narcissist är den som är sjukligt självupptagen. I politiken är det en beteckning på nån som är fullt upptagna med de dagsaktuella frågorna, utan att låta sig betungas av vad som varit eller som kommer. Det är nuet som gäller. Vad som var då, eller kommer sen, är underordnat. Det är den slags politiker som alltid försöker rabbla hela valprogrammet på trettio sekunder, oavsett vilken fråga de fått.
Inte minst under valrörelser blir detta självcentrerande perspektiv oerhört fokuserat på att vinna varje dags debatt. Valdagen bestämmer allt.
Alla partier tvingas således att ibland göra allt de kan för att finnas med i den sekund som nu är. Men för vissa, som inte har något längre tidsperspektiv vare sig framåt eller bakåt, fungerar den miljön som hand i handske. Medan andra vantrivs i vad de upplever som det kortsiktiga käbblandet.
En alternativ hållning är att den politiska inriktningen fokuserar på det som var förr. Att lyfta fram ett tillbakablickande perspektiv i det som diskuteras. Varje ny utmaning – som exempelvis ”narcissisterna” betonar – bemöts med reflektioner på temat ”så gjorde förr”.
Det är lite som morfar börjar prata om faxen och de släpbara telefonerna på 90-talet när den yngre generationen sitter med sina paddor och surfar runt som nuets nomader.
Detta är vad vi skulle kunna kalla för en ”arkeologisk” politisk hållning. Det kan vara att upprätthålla det förgångna som ett ideal som svikits, eller som vi bör återvända till. Eller som en god erfarenhetsgrund för att formulera dagspolitiken.
”Arkeologerna” är upptagna av att hylla tidigare landvinningar, vårda traditioner och betrakta förnyelse med stor skepsis och se det som en tillfällig reträtt innan allt återgår till hur det alltid varit och alltid kommer att förbli.
En tredje hållning inför politiska frågor är den ”apokalyptiska”. Den tar spjärn mot de dystra framtidsutsikter som de anser att samtiden vittnar om. Gör vi inte si eller så kommer det att gå åt helvete. Eller alternativt, vi står inför ett framtida genombrott till det bättre, ett språng in i en bättre värld, givet att vi nu gör rätt.
För apokalyptikern är klockan alltid fem i 12. Vår tid är uppmätt och om vi inte agerar nu – och förstår att det är ett nödläge – kommer vi att gå under som människor, kultur eller rörelse.
Det säger sig själv att alla som reflekterar över samhället – vare sig de är politiker, författare, journalister, poeter eller ledarskribenter – blandar dessa tre hållningar. Det är svårt att diskutera samtiden utan att ha dagens verklighet framför ögonen – och sedan förstå detta utifrån historiska erfarenheter eller föreslå lösningar utan att ha blicken riktad framåt.
Det narcissistiska, arkeologiska och apokalyptiska blandas. Men betoningen, eller utgångspunkten, brukar finnas på det ena eller andra stället.
En god politisk rörelse – eller politiker – är den som lyckas balansera narcissismen med både arkeologiska och apokalyptiska perspektiv.