Tidigt under torsdagsmorgonen röstade Europaparlamentet igenom EU:s vägpaket. Det var inte en dag för tidigt – förslaget har varit på tapeten länge och har drivits hårt av de svenska EU-parlamentarikerna, men har stött på hårt motstånd från framförallt de Öst- och centraleuropeiska länderna.
Grunderna i frågan borde egentligen vara rätt självklara. Som EU-parlamentarikern Johan Danielsson (S) sade i en intervju med Europaportalen i december förra året handlar det om att: ”Äntligen få ordning och reda på våra vägar och sätta stopp för den vilda västern-situation som präglat lastbilsbranschen.”
För att göra det har EU-parlamentet med god majoritet slutligen antagit tre propositioner för att styra upp situationen.
För det första kommer reglerna för företag som kör tillfälliga inrikestransporter i andra länder att skärpas, för att undvika fusk med arbetsvillkor och brevlådeföretag.
För det andra kommer utstationeringsregler att komma på plats, som ser till att förare som kör på samma vägar i samma land arbetar med lika lön och lika villkor.
För det tredje kommer reglerna för chaufförernas kör- och vilotider att skärpas och styras upp.
Medlemsländerna kommer att ha ett och ett halvt år på sig att implementera de nya reglerna, och för att se till att de efterlevs kommer man också att införa ett omfattande kontrollsystem med bland annat färdskrivare. Som så ofta när det gäller de beslut som fattas på EU-nivå kan de kännas komplicerade och avlägsna från den egna vardagen. Men faktum är att det innebär viktiga framsteg både för den svenska arbetsmarknaden och för säkerheten på de svenska vägarna.
Tidigare har svenska yrkeschaufförer utsatts för konkurrens av chaufförer som är registrerade i andra länder, som haft en orättvis konkurrensfördel i att de har kört för lägre löner och med sämre arbetsvillkor.De har kört på samma vägar, men levt i olika världar – och den situationen har lett till en osund konkurrens och konflikter mellan medlemsländerna.
Den fria rörligheten på den europeiska marknaden har lett till både ett utarmande av den svenska transportnäringen, och ett utnyttjade av utländsk arbetskraft. Det har i sin tur lett till osäkrare vägar för svenska trafikanter, eftersom olika regler om dygns- och veckovila har lett till tröttare yrkeschaufförer som är mer benägna att göra misstag i trafiken.
Den situationen kommer som Johan Danielsson uttrycker det nu att få ett slut: ”Överenskommelsen innebär att alla som kör inrikestransporter i Sverige ska göra det med svenska löner och villkor.”
Detta är en stor framgång för de svenska europaparlamentarikerna, och visar att ett långsiktigt och målmedvetet politiskt arbete lönar sig även i stora och trögrörliga organisationer.
Att en sådan fråga kan lösas på ett bra sätt är också ett steg mot att grunda allmänhetens förtroende för att den Europeiska Unionen är förmögen att reglera sig själv, och göra något åt de risker och negativa konsekvenser som den fria rörligheten innebär.
En hållbar union kan inte handla om att utnyttja varandra, och dess konsekvenser kan inte vara lönedumpning, försämrade villkor eller att alla ska anpassa sig efter en absolut miniminivå. EU kan inte bara vara en union för företagen – den måste också ta tillvara arbetstagarnas och medborgarnas intressen.