I början av maj gjorde Socialdemokraterna klart att man lägger ner sitt officiella konto på det sociala nätverket Twitter.
Nyligen kom även beskedet att den norska motsvarigheten till SVT, NRK, stänger sin Facebooksida NRK Nyheter, som med en halv miljon följare varit den största norska nyhetssidan på Facebook fram till nu.
Samtidigt kommer rapporter om att den excentriske elbilsmiljardären Elon Musk verkar göra allt han kan för att pausa, avbryta och komma skadeslös ifrån sitt med pukor och trumpeter signalerade köp av just Twitter.
Officiellt är orsaken till hans tvekan att det har väckts frågor kring hur många av plattformens konton som egentligen motsvaras av autentiska användare. Men det är nog ingen vågad gissning att det hutlösa pris han gått med på att betala i kombination med bolagets störtdykning på börsen den senaste månaden också spelar in.
Som bekant räcker det kanske inte ens med tre svalor för att göra en sommar. Dessa tre olika nyheter från olika delar av världen har dock ändå tillräckligt mycket gemensamt för att det ska vara relevant att ställa en fråga: Håller de sociala medierna på att förlora en del av den särställning som de har intagit i såväl politiken som i vårt kollektiva medvetande under de senaste tio åren?
Dessa tre nyheter tyder i alla fall på att det på sina håll faktiskt börjar finnas en viss tvekan om dessa plattformar borde tillåtas spela den roll som de spelar.
De har marknadsförts som platser där exempelvis partier och nyhetsbolag kan gå i dialog med allmänheten i stället för den traditionella envägskommunikationen. Men för att vara ärlig har den dialogen ofta blivit en besvikelse.
Även på de plattformar där väldigt många råkar vara registrerade står en mycket liten del av användarna för huvuddelen av den offentliga kommunikationen, och var och en som någonsin har sett en Facebooktråd vet att de knappast utgör sinnebilden av det goda samtalet.
På det är Twitter kanske det allra tydligaste exemplet – det som händer där blir ofta nyheter, men det beror inte på att det berör särskilt många, utan mer på att en stor del av dem som befinner sig just där råkar vara exempelvis politiker eller journalister.
Det är helt enkelt inte hållbart att fortsätta förväxla de sociala medierna med offentligheten, eller de samtal som äger rum där med en dialog med allmänheten. De är ingen magisk genväg för att nå ut, och de är inte den plats där det jämställda och rättvisa demokratiska samtalet förs.
Det betyder inte att det samtalet inte förs – och det betyder inte att man ska sluta försöka föra det på alla platser det överhuvudtaget är möjligt att föra.
Inom ett par månader kommer våra torg att fyllas av valstugor och vägarna av kampanjskyltar, medan förhoppningsfulla kandidater och idealister knackar dörr i sina grannskap för att prata politik.
På arbetsplatser, bussar, fritidsgårdar och i föreningslokaler kommer det att pratas politik – och det är viktigt att komma ihåg, för de riktigt viktiga samtalen för vi aldrig med ett namn och en intetsägande profilbild på en datorskärm.
De sker med kollegor, med vänner och med nära och kära – kort sagt med de människor som befinner sig i våra verkliga liv, och som betyder något för oss.
Offentligheten existerar inte på radio och tv eller i tidningarna, och inte heller i de sociala mediernas flöden. Den existerar överallt där vi väljer att göra våra röster hörda – och ju fler av våra partier och nyhetskanaler som inser det, desto rikare och tryggare kommer vårt folkstyre faktiskt att bli.