Under helgens EU-toppmöte i Bryssel är förhoppningen att länderna ska komma överens inte bara om EU:s långtidsbudget, utan också om det stödpaket som är tänkt att mildra konsekvenserna av den pågående ekonomiska krisen.
I nuläget står länderna står långtifrån varandra. Det konstaterade såväl statsminister Stefan Löfven (S) som den spanske premiärministern Pedro Sánchez under en gemensam pressträff på Harpsund, där de diskuterat förutsättningarna för en överenskommelse.
Tanken är att EU för första gången ska låna upp pengar med den gemensamma budgeten som säkerheten, och sedan investera dessa medel med särskild riktning emot de länder vars ekonomier drabbats särskilt hårt av den pågående pandemin.
Punkten där Sverige tillsammans med Danmark, Nederländerna och Österrike avviker från de övriga är i vilken form dessa pengar ska investeras. De fyra driver linjen att betoningen måste ligga på lån, till skillnad från det liggande förslaget där tonvikten ligger på rena bidrag.
Medialt kallas de fyra länderna för ”den frugala fyran” – och det är ingen överdrift att säga att det på dessa länder kommer att vila ett stort tryck om att ändra linje; som Stefan Löfven konstaterade var det länge sedan vikten av att komma överens var så stor som nu.
Som alltid i EU-sammanhang ligger tonvikten på vad Tyskland och Frankrike gör – det är efter att dessa två länder kommit överens som förslaget kom till stånd, och detta är en illustration av den nya maktbalansen i EU.
Hade Storbritannien kvarstått som medlem i EU är det inte omöjligt att tänka sig att de hade anslutit sig till den svenska linjen – som landet inte sällan gjorde under sin tid i unionen – och att man därmed hade bildat ett betydande och trovärdigt block. Nu är det alltför lätt att uppfatta ”den frugala fyran” som en grupp små, rika och obstinata egoister.
Efter de senaste årens kaos kring Brexit kändes det inte så – men nu får jag nog lägga "Jag saknar britterna i EU" till listan över saker jag aldrig trodde att jag skulle skriva.
Ett av problemen med det liggande förslaget är att såväl storleken på långtidsbudgeten och ambitionen att ta upp gemensamma lån är ett stort steg mot en gemensam, europeisk finanspolitik – som ett litet land med en egen valuta skulle det riskera att koppla oss alltför tätt till den gemensamma ekonomin och begränsa vår rörelsefrihet.
En annan invändning är att samarbetet inte kan fungera som en bankomat för länder med misskötta ekonomier. Det är fint att tala om solidaritet i kristider – men sanningen är att både de italienska och spanska ekonomierna var i ett dåligt skick sedan tidigare, och att ländernas regeringar hittills har varit oförmögna att reformera dem. Vad talar för att det skulle ändras nu?
Det som talar för att en överenskommelse förr eller senare kommer att bli av är att alla länder är dock inte bara rena maktförhållanden. De ”frugala fyra” är lika beroende av en fungerande långtidsbudget och räddningsplan som de övriga, och en ekonomisk kollaps i Sydeuropa skulle inte gagna någon.
Det svenska motståndet handlar inte om bristande solidaritet eller om att vi är emot en överenskommelse. Det handlar om att vi måste hitta en bättre överenskommelse än den här. Eller, som Stefan Löfven väljer att uttrycka det: ”Du går inte in i en förhandling för att komma på ett sätt att säga nej.”