Det blev ett intressant och klargörande replikskifte i slutskedet av riksdagens partiledardebatt 9 september.
Isabella Lövin (MP) varnade för hur Kristdemokraterna barnomsorgspeng – den nya varianten av partiets gamla vårdnadsbidrag – kommer att påverka integrationen och sysselsättningen bland utrikesfödda kvinnor.
"De får 6 000 kronor per barn enligt ert förslag för att stanna hemma. Det är ingen valfrihetsreform. Det är en reform som kommer att kedja fast kvinnor i hemmet, kvinnor som behöver komma ut på arbetsmarknaden och som också behöver få andra visioner och ett annat perspektiv, så att integrationen förbättras i de mest utsatta områdena", påpekade Lövin på sitt stillsamma vis.
I sin replik bara skrek Ebba Busch (KD) att hon "är trött på omyndigförklarandet" av kvinnor.
"När argumenten tryter, då höjer man rösten", tänkte jag framför TV:n.
Lövin pekar på en reell målkonflikt i Kristdemokraternas politik.
Det låter tjusigt när Busch snackar om att hennes barnomsorgspeng ökar valfriheten för barnfamiljerna. Men valfrihet för vem?
Få välutbildade svenska kvinnor kommer att välja att stanna hemma med 6 000 kr i månaden. Däremot kommer det att vara ett högintressant alternativ för den stora gruppen av utlandsfödda kvinnor i storstädernas förorter som har dålig förankring på arbetsmarknaden.
Deras utanförskap kommer att förstärkas ytterligare genom denna förmenta valfrihet. De kommer att fjärmas från arbets- och samhällslivet ännu mer – stick i stäv med alla integrationspolitiska ambitioner.
I en debattartikel i Dagens Nyheter 3 januari 2006 argumenterade två liberaler – Birgitta Ohlsson och Carl B Hamilton – vältaligt mot KD:s förslag om ett kommunalt vårdnadsbidrag. De hade tre blytunga argument:.
1. Jämställdheten. De framhöll att vårdnadsbidraget kommer att leda till att fler kvinnor blir hemarbetande och att färre kommer att skaffa sig en yrkesidentitet och sörja för sitt eget uppehälle.
2. Integrationen. ”Invandrarkvinnor har ofta en svag ställning på arbetsmarknaden och riskerar genom ett vårdnadsbidrag att ytterligare stängas in i hemmet”, skrev den liberala duon.
3. Arbetslinjen. ”Vårdnadsbidraget står i bjärt kontrast till en politik som vill motverka passivitet och bidragsberoende”, påpekade Ohlsson och Hamilton.
Trots det valde alliansregeringen (med Liberalernas aktiva bistånd) att driva igenom det kommunala vårdnadsbidraget efter regeringsskiftet 2006. Det var viktigare med frid och fröjd inom alliansen än att stoppa ett direkt dåligt förslag.
113 av Sveriges 290 kommuner nappade på modellen. Resultatet blev det förväntade. Jämställdheten försvagades. Könsskillnaderna förstärktes. Allt enligt jämställdhetsbilagan till alliansregeringens egen statsbudget 2012.
Efter regeringsskiftet 2014 avskaffades också vårdnadsbidraget. Saknat och sörjt av få utanför den hårda KD-kärnan.
Det borde leda till viss eftertanke hos alla borgerliga feminister 2020.
Saker och ting blir inte bättre bara för att Ebba Busch döper om vårdnadsbidraget till barnomsorgspeng.
En ny förpackning förändrar inte det gamla innehållet. Det är ett alltjämt en politik som kommer att försvåra jämställdhets- och integrationsarbetet i utsatta förortsområden.
Replikskiftet mellan Lövin och Busch skapade inga stora rubriker. Men det var väldigt avslöjande om de faktiska konsekvenserna av Kristdemokraternas politik.
Och de kan inte döljas hur mycket Ebba Busch än höjer rösten och vrider upp tonläget i riksdagens talarstol.