Jag har en bekännelse att göra. Just nu följer jag slaviskt Robinson i TV4.
Det har jag inte gjort sedan i slutet av 1990-talet när de första säsongerna gick i SVT. Men eftersom årets säsong spelades in i Kalix och Haparanda skärgård kände jag det närmast som en yrkesmässig skyldighet att spana in åtminstone ett par avsnitt.
Det har dock blivit mer än så. Jag har sett samtliga 40 (!) avsnitt som visats i år. Det återstår ytterligare elva (!) avsnitt under de kommande veckorna. Dessutom lusläser jag allt som Magnus Tosser, Mediehusets flitige nöjesreporter, skriver om dramatiken både framför och bakom TV-kamerorna.
Jag fascineras av intrigerandet – hur deltagare sviker löften som de gett andra i gänget, snackar skit om varandra och inte tvekar att hugga någon i ryggen när det passar de egna syftena bäst. Det är inte vackert.
"Det är bara en del av spelet", lyder deltagarnas förklaring.
Tveklöst funkar denna simpla jesuitmoral som TV-underhållning. Jag sitter kvar – avsnitt efter avsnitt – för att se hur det går för Ludde, Johanna, Andreas, Olivia, Rickard, Annica, Dennis och alla andra inför och under omröstningarna i örådet.
Fulspelet i Robinson är dock inte att rekommendera för andra mänskliga sammanhang. Ändamålet helgar faktiskt inte alla medel.
Till exempel tror jag att de politiska partierna, som nu påbörjar sina nomineringar inför valet 2022, kan lära sig en hel del om hur saker och ting inte ska fungera.
Nomineringsprocesser som liknar spelet inför öråden är inget som gynnar politiken.
Dels skrämmer det bort många goda krafter från partiverksamhet. Det är bara väldigt tjockhudade och okänsliga typer som tycker det är kul och meningsfullt att ägna sin tid åt smutskastning och bittra personstrider.
Dels brukar väljarna sällan belöna partier som förknippas med interna bråk och motsättningar. Det räcker med att dra sig till minnes turbulensen i socialdemokratin i Luleå i slutet av 1990-talet eller S-bråken i Boden inför valet 2002. Det ledde bara till minskat väljarstöd.
I Luleå har höststormarna 2019 och 2020 – när först Niklas Nordström och sedan Lenita Ericson lämnade kommunpolitiken under buller och bång – föranlett viss självrannsakan i det socialdemokratiska partiet.
Det har hållits massor av interna möten om arbetsformerna och samtalsklimatet partivänner emellan.
Rapporterna tyder på att det är ett arbete som varit lyckat. Det känns som att det nu finns en samling runt både politiken och Carina Sammeli som kommunstyrelsens ordförande.
Partiet tycks ha tagit sig ur det destruktiva självskadebeteendet, som jag skrev om på NSD:s ledarsida 8 oktober 2020.
Det är en fingervisning för de snart stundande nomineringsmötena i alla lokala och regionala partiorganisationer.
13 november håller till exempel det socialdemokratiska partidistriktet i Norrbotten sin egen form av öråd – en valkonferens för att utse partiets kandidater till riksdagen och regionfullmäktige.
Många kommer att bli nominerade och känna sig kallade. Men det kommer inte att finnas plats för alla på de främsta positionerna på valsedlarna. Alla kan inte bli valda till riksdagsledamöter, kommunalråd eller regionråd.
Därför är det bäddat för både diskussioner och omröstningar om uppdragen, vilket är naturligt och självklarheter i alla demokratiska organisationer. Men det är bra för alla om det kan ske i schysstare och värdigare former än i Robinson.
Öråden i TV-programmet bör inte vara ett rättesnöre eller stilbildande för partiaktivisterna.