Häromveckan stod jag i kön till kassan på mitt lokala snabbköp, och framför mig stod en kvinna klädd i munskydd. I dessa tider gör vi alla vår del för att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer, och i kön höll vi alla ett ordentligt avstånd till varandra. 

Trots det avståndet kunde jag inte missa att hon – när det blev hennes tur att betala – hade svårt att få upp sedlarna ur plånboken, och efter ett par fruktlösa försöka till slut stack in hela handen under munskyddet för att kunna slicka på sitt finger. 

Det här kanske är en illustration av det vissa experter har sagt, att munskydd inte erbjuder något skydd om man inte vet hur man ska använda dem på ett korrekt sätt. Men det är ingenting att skratta åt, och inte heller någonting att skämmas för – det jag kände när jag såg henne ta emot sin växel och gå därifrån var snarare en mild rörelse. 

Många av de saker vi gör i den här nya vardagen fungerar nämligen precis så – vi tänker noga, vi gör vårt bästa och vi anstränger oss, men när det kommer till kritan finns det inga garantier för att det vi gör är rätt eller får någon effekt. 

I affärerna och på trottoarerna försöker vi att hålla det rekommenderade avståndet till varandra, men vad gör man egentligen när två personer kommer rakt emot varandra i en trång butiksgång, och andra kommer gående bakom dem? Man försöker vända om, man trycker sig emot väggen så gott det går – och i bästa fall ler man urskuldande mot varandra. 

På så sätt har våra vardagliga ärenden och promenader förvandlats till en sorts dans, som om vi hade sett den för ett par månader sedan hade sett både obegriplig och löjlig ut. Ingen av oss kan vara säker på om den verkligen har någon effekt – men vi utför den likafullt, på samma sätt som man kanske kan utföra en regndans och ändå, när det ett par timmar senare faktiskt börjar regna, inte vara helt säker på att det var dansen som åstadkom det. 

Våra handlingar må vara grundade i rationella och empiriskt välgrundade råd – men i vardagen liknar de mer än någonting annat en sorts ritual, som vi utför så gott vi kan. 

Det finns ingenting som är fel med det. Dels kan den totala ansamlingen av osäkra försök tillsammans ge en mätbar effekt på smittspridningen – men framförallt måste vi minnas att bara för att en åtgärd är psykologisk, är den inte betydelselös.

I den nya sorts artighet och den nya sorts omsorg om varandra som har vuxit fram under de senaste månaderna finns nämligen själva kärnan i det samhälle vi vill bevara – och fröet till det vi vill ska växa fram.