Den sjunde mars, två veckor efter den ryska invasionen av Ukraina, skrev jag på denna plats om möjligheten för Sverige att öppna upp för en anslutning till försvarsalliansen Nato.
Jag skrev att vår traditionella svenska säkerhetspolitik har tjänat oss väl, men att det nya läget i Europa kräver en ny säkerhetspolitisk analys för Sveriges del – och att i den analysen måste för Socialdemokraternas del alla kort ligga på bordet, inklusive ett fullvärdigt Nato-medlemskap.
Till den punkten har vi kommit nu – riksdagen arbetar med en säkerhetspolitisk analys, och Socialdemokraterna är sysselsatta med den dialogprocess som ska lägga grunden till partiets politiska inställning till det nya läget.
Alla kort ligger på bordet – och för min del är det också uppenbart vilket av dem vi kommer att behöva spela. Socialdemokraterna bör verka för att Sverige så snart som möjligt och tillsammans med Finland ska ansöka om att bli medlemmar i den transatlantiska försvarsalliansen.
I en bättre och fredligare värld hade det steget inte varit nödvändigt att ta. I en sådan hade vi kunnat förbli alliansfria, och tillsammans med andra oberoende stater visa upp ett alternativ till stormakternas blockpolitik.
I en sådan hade vi också kunnat fundera på möjligheterna att driva på för att snickra ihop ett gemensamt nordiskt eller europeiskt försvar, eller någon av alla de andra lösningar på säkerhetsfrågan som under de senaste månaderna har bubblat runt i debatten.
Många av dem är lovvärda – men de har alla bristen att de enbart existerar i teorin, och i nuläget inte erbjuder vare sig Sverige eller resten av Europa den säkerhet som vi behöver.
De senaste åren – och i synnerhet de senaste månaderna – har visat att hotet mot freden och stabiliteten i Europa just nu kommer från ett enda håll.
Det kommer från den ryska expansionspolitiken – och den enda möjligheten som står oss till buds för att stoppa Vladimir Putins ambitioner är att ansluta oss till den organisation som faktiskt garanterar freden och säkerheten i resten av Europa.
Det innebär att ett svenskt Nato-medlemskap just nu inte bara är en lösning på vårt eget plötsligt ökade behov av säkerhet – det är också en solidaritetshandling, som innebär att vi ställer oss till förfogande för det gemensamma försvaret av den europeiska demokratin.
Hittills har det funnits starka argument för oss att stå utanför Nato. Det har gett oss möjligheten att vara neutrala i fall av konflikt, det har varit ett sätt att vara lojala mot det Finland som länge inte kunde gå med och det har varit ett ställningstagande för fred och för en annan värld än den här.
Men under de senaste månaderna har dessa argument ett efter ett fallit undan. Finland tycks vara fast beslutna att ansluta sig till Nato oavsett vad den svenska linjen skulle vara, och Ukrainas öde visar tydligt att neutralitet och önskningar om fred är något som Kreml inte visar någon hänsyn till.
Därför är det vår plikt att se situationen i omvärlden med klar och nykter blick, och erkänna att de argument som var hållbara igår faktiskt inte längre är det idag. När terrängen ändrar sig under fötterna får man lov att rita om den karta man orienterar sig efter, i stället för att navigera efter hur världen har varit eller hur man önskar att den var.
Det gör att varje analys av det nya säkerhetspolitiska läget bara kan sluta på ett enda sätt – med att Sverige gör gemensam sak med våra nordiska grannar, och ansluter sig till Nato så snart Finland är redo att ta steget tillsammans med oss.