När gruvan tystnade
Foto: bengt åke persson
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
På så sätt skulle man kunna bryta blymalmen som finns på botten av sjön och därmed förlänga gruvdriften i Laisvall.
Men regeringen gjorde tummen ned.
"Det skulle innebära att omistliga naturvärden går förlorade", ansåg dåvarande miljöministern Birgitta Dahl 17 januari 1991.
Dahls besked blev början till slutet för gruvepoken i Laisvall. Tio år efter Birgitta Dahls besked - noga bestämt 30 oktober 2001 - sköts den sista salvan i i Laisvall.
En arbetsplats med flera hundra anställda tystnade. Ett litet samhälle i Norrlands inland förändrades i grunden.
Om detta berättar fotografen och författaren Maria Söderberg i sin nyutgivna bok "Blygruvan i Laisvall" (det egna förlaget Midsommar). Med bilder och ord berättar hon historien om gruvan, samhället, människorna och om sitt eget arbete med boken och filmen om Laisvall.
Gruvepoken i Laisvall blev ungefär sextio år lång. Den blyrika malmen i Laisdalen hittades 1938. Några år senare var malmbrytningen i full gång.
I början av 1940-talet började Boliden bygga samhället Laisvall. Gruvbolaget såg till att det blev bostäder, vatten, el och avlopp.
Det startades Folkets Hus, skola och ett med tiden ganska framgångsrikt ishockeylag. Till exempel kom Finn Lundström, senare i Timrå IK och VM-spelare 1975, ursprungligen från Laisvalls SK.
Som mest hade Laisvall en befolkning på närmare 1000 invånare.
Det är en fascinerande berättelse om hur ett samhälle växer fram och förändras inom mindre än en mansålder. Men boken handlar också om Maria Söderbergs egen frustration över ointresset för att bevara Laisvalls historia för framtiden.
"Norrbotten är dåligt på att ta tillvara sina industriminnen", säger hon. "Jag har mötts av många suckar när jag talat om vikten av att bevara minnena av gruvepoken i Laisvall."
"Projektet är för privat", svarade en bank, som avsatt pengar för kulturella ändamål, på en ansökan om ett litet bidrag.
Därför har det kostat på privatekonomiskt för Maria Söderberg att göra sina berättelse. Hon har fått klen samhällsuppbackning och fått stå för det mesta själv.
"Det är inte lätt att lämna ett bidrag till historien och få det finansierat", konstaterar hon.
Det är sorgligt att det ska vara så. Maria Söderbergs projekt är ingen privat historia. Berättelsen om gruvan i Laisvall har ett allmänintresse.
"I Dalarna och Västmanland har man gjort turistmål av sina industriminnen. Det borde vara möjligt även i Norrbotten", säger Maria Söderberg.
Riksantikvarieämbetet genomförde 2002-2004 ett handlingsprogram för att levandegöra ett antal industriminnen runtom i landet. Projektet tog sikte på bland annat textilindustrin i Sjuhäradsbygden, varven i Karlskrona och industrilandskapet i Ådalen.
"Genom att bevara dessa miljöer och låta berättelserna om industrisamhället ta sin utgångspunkt i dem, kan man fånga och tydliggöra många dimensioner av det industriellt organiserade samhället", skrev Riksantikvarieämbetet i en programförklaring.
Det är ord som är giltiga även för gruvepoken i Laisvall. Den är del av vårt moderna kulturarv och norrbottnisk industrihistoria.