Resorna till Myanmar (landet som tidigare kallades Burma) 2012 och 2014 är utan tvekan mina starkaste upplevelser som journalist. Våra inhemska debatter om skolor och sjukvård bleknar i jämförelse med tillståndet i ett land som Myanmar.
Första gången fick jag besöka ett center (finansierat med biståndspengar från Nederländerna) för hiv- och aidssmittade i en by i närheten av Yangoon.
I ett skjul låg svårt sjuka på tunna madrasser på dragiga golv. De fick bromsmediciner intravenöst. Den yngsta patienten var en avmagrad pojke, bara åtta år gammal.
Det var omskakande och en påminnelse om vilken vinstlott det är att vara född i ett välfärdsland som Sverige.
En annan dag arrangerade fackföreningen WSL ett möte med en grupp flickor, alla runt 16 år.
Om de bott i Sverige hade de pluggat på gymnasiet. Men de här tjejerna jobbade på en textilfabrik med en månadslön motsvarande 500 svenska kronor för 14 timmars arbete, sex dagar i veckan.
I den industriella zonen Hlaing Thar Yar – ungefär en halv timmes bilfärd från centrala Yangoon – fick jag se deras boendeförhållanden.
Varje kväll vandrade de hem från jobbet till enkla kojor i kåkstäderna runt textil- och skofabrikerna – en promenad längs mörka och oupplysta gator. Risken för sexuella övergrepp var enorm.
Vid sidan av detta elände fanns emellertid vissa tecken på sociala, ekonomiska och politiska förbättringar.
Demokratikämpen Aung San Suu Kyi hade släppts ur fängelset 13 november 2010 och inlett en dialog med den förhållandevis reforminriktade presidenten Thein Sein.
Många i omvärlden tjusades. EU och USA lättade på sanktionerna. Investerare sökte sig till landet.
När jag återvände till Yangoon 2014 var det tydligt att försäljningen av både bilar och mobiltelefoner hade tagit fart.
”Vi är säljer ungefär 100 bilar per månad”, berättade Toyota-försäljaren Thu Zar Phyo, som jag träffade på bilfirman på Kabar Aye Pagoda Road, bara ett par stenkast från Aung San Suu Kyis hus vid Inya Lake.
Under en eftermiddag vid Shwedagon-pagoden upptäckte jag också att det nu fanns tillgång till Wi-Fi.
Snabbt kunde jag förmedla bilder via Snapchat på detta fantastiska byggnadsverk till familj och vänner hemma i Sverige.
De demokratiska framstegen är dessvärre inte lika tydliga som de tekniska. Visserligen är det ett steg i rätt riktning att befolkningen, som den fick göra i valet 8 november, numera får välja 75 procent av ledamöterna i parlamentet. Men en fjärdedel av platserna är fortfarande reserverade åt militären.
Vidare övergår all lagstiftande, verkställande och juridisk makt till den militäre överbefälhavaren vid undantagstillstånd.
Med andra ord: Militärjuntan har bara släppt delar av makten. Myanmar är långtifrån en verklig demokrati.
Människorättsorganisationer och FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har också kritiserat valet 8 november, eftersom över två miljoner människor berövades rätten att rösta.
Förutom folkgruppen rohingyer så har flera etniska grupper i landets konfliktdrabbade områden förhindrats att rösta.
Aung San Suu Kyis hjältegloria har dessutom hamnat rejält på sned.
Den tidigare demokratiikonen, som numera är landets statskansler, har anklagats för flathet mot arméns angrepp på rohyingerna och andra minoritetsgrupper. Den internationella kritiken har varit hård.
Till exempel beslutade Kanadas parlamentet häromåret att dra tillbaka hennes hedersmedborgarskap i landet.
Följaktligen måste FN, EU, USA och andra fortsätta att ställa krav på de styrande i Myanmar. Investeringar och biståndspengar måste kopplas till krav på demokratiska förbättringar.
Landet har en lång väg att vandra innan det är en fullgod demokrati.