I förra veckan kunde den som var intresserad läsa att moderatledaren Ulf Kristersson ansåg att Sverige borde ha tecknat separata avtal med vaccintillverkare, för att försäkra oss om en större tilldelning än den som kommer Sverige till del genom de gemensamma europeiska avtalen.
Det hela är en smula förbryllande, eftersom de flaskhalsar som existerar finns där på grund av begränsningar i produktionskapaciteten – det finns inga tillgängliga lager av godkända vacciner som väntar på en köpare.
Kanske menar Kristersson att Sverige borde ha gått utanför det europeiska samarbetet, och innan något av dem var godkänt upphandlat separata vaccinleveranser till Sverige.
Det vore i sanning uppseendeväckande – både att moderatledaren tror sig vara en bättre förhandlare ensam än vad kommissionsordförande Ursula von der Leyen var med hela Europas politiska och ekonomiska kraft i ryggen, och att det är så moderaterna nu vill behandla EU-samarbetet.
Sanningen är förstås ingetdera. Ulf Kristersson vet att hela samhället väntar på vaccineringen, och önskar att den skulle gå fortare än den gör – då tar han chansen att säga att den borde göra det.
För Moderaternas del är det ett mönster. Under den pågående pandemin har de konsekvent legat två steg efter utvecklingen, och talat mycket och högt om vad som borde ha gjorts när det väl har blivit tydligt att det är så.
Så har de förvandlats från oppositionspolitiker till fotbollskommentatorer, som när ett skott går i stolpen säger att spelaren vid närmare eftertanke borde ha passat i stället.
Det är ett problem för Moderaterna – men det är faktiskt ett problem för Sverige också.
En skicklig oppositionspolitiker är förmögen att komma med nya förslag, ändra ämnet för det offentliga samtalet och så driva regeringen framför sig – inte som Kristersson följa efter på några stegs håll, och muttra om allt det man borde ha gjort.
Det parlamentariska underlaget för Januariavtalet bäddar kanske inte för en stark regering på förhand – men samarbetet håller, och har visat sig handlingskraftigt i kristider.
Det är mer än man kan säga om oppositionen. Den har visat sig vara både splittrad och erbarmligt svag, och kanske är det därför Ulf Kristerssons främsta bidrag till debatten numera är att visa sig vara synsk, fast tvärtom.
Han vet nämligen redan alltid vad som kommer att hända, och vad man borde ha gjort – ett par månader efter att det har hänt.