Minska antalet regioner – reformera sjukvården

Det behövs inte 21 regionstyrelser och 21 regiondirektörer för att sköta den svenska hälso- och sjukvården.

"Det behövs inte 21 regionstyrelser och 21 regiondirektörer för att sköta den svenska hälso- och sjukvården", anser NSD:s Olov Abrahamsson.

"Det behövs inte 21 regionstyrelser och 21 regiondirektörer för att sköta den svenska hälso- och sjukvården", anser NSD:s Olov Abrahamsson.

Foto: TT/NSD Arkiv

Ledarkrönika2021-09-01 06:01
Detta är en ledarkrönika. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Sjukvården kommer att stå i fokus under höstens socialdemokratiska partikongress i Göteborg. En del motionärer – som Björn Diamant, Luleå, och Pitebygdens socialdemokratiska seniorklubb – vill att staten övertar huvudmannaskapet för sjukvården.

"Den regionala styrningen av sjukvården har inneburit en mycket ojämn fördelning av olika specialister över landet", anser S-seniorerna i Piteå.

Även SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet, resonerar i samma banor och vill se ett förstatligande av sjukvården "på sikt".

Hittills har dock partiledningen ställt sig kallsinnig till kravet. 

"Tänk nu att vi skulle börja en gigantisk reform. Är det vad vi behöver nu när vi ska ut ur den här krisen?", undrade partiledaren Stefan Löfven (S) retoriskt i SVT:s Agenda i början av maj.

Men det är kanske just precis en sådan stor strukturförändring som krävs för att skapa större likvärdighet, bättre kvalitet och mer effektivitet i sjukvården. 

Idag finns nämligen stora skillnader i ekonomiska och demografiska förutsättningar mellan landets 21 regioner. 

53 procent av svenska folket bor i de tre största regionerna (Stockholm, Västra Götaland och Skåne). Resterande 47 procent tillhör övriga 18 regioner. 

Till exempel har Region Norrbotten (som har en hög andel äldre, stor glesbygd och ett mindre befolkningsunderlag) långtifrån samma möjligheter som Västra Götaland (som är tättbefolkat, har fler invånare och större underlag för att bedriva specialistsjukvård).

Ett alternativ till ett samlat nationellt huvudmannaskap kan dock vara att minska antalet regioner radikalt. Till exempel är det en högst rimlig och realistisk idé slå samman regionfullmäktige i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland till en samlad regional organisation.

Det skulle göra det möjligt att rationalisera rejält både i den politiska organisationen och tjänstemannastaben på regional nivå – pengar som med fördel istället kan investeras i cancer- eller förlossningsvården i norra Sverige.

Som professorn och barnläkaren Jonas F Ludvigsson påpekar i en artikel i Dagens Nyheter 24 juli finns det dessutom redan ett genomarbetat utredningsförslag – ansvarskommitténs betänkande från 2007 – som kan sjösättas i princip omgående. 

Därför borde inte den socialdemokratiska partiledningen tveka. Tvärtom borde den gå i bräschen för en rejäl regionreform. 

Det behövs inte 21 regionstyrelser och 21 regiondirektörer för att styra och administrera den svenska hälso- och sjukvården. Det räcker med en betydligt mindre överbyggnad.