I en intervju i Dagens Nyheter 8 november 2019 gav Maud Olofsson (partiledare för Centerpartiet 2001-2011, ibland kallad för alliansens urmoder) en del intressanta interiörer från de borgerliga samarbetsåren.
Hon berättar om hur det gick till när de fyra partiledarna från C, M, L och KD träffades för första gången i hennes hem i Högfors i augusti 2004 och vandrade runt i de västerbottniska skogarna.
"Vi fick ta det med Fredrik: Att tall har långa barr, och gran har korta", säger Olofsson med ett skratt i DN.
Det är så klart skämtsamt menat. Men det speglar den motsättning som fanns inbyggd det borgerliga samarbetet från början och så småningom bidrog till alliansens sönderfall.
Skogs- och landsbygdslänens behov och intressen var ingen högprioriterad fråga för Täbymoderaten Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och andra tongivande moderater. Stockholmsperspektiven genomsyrade deras politiska dagordning.
Följaktligen var det svårt för Centerpartiet att få genomslag för sina hjärtefrågor i landsbygds- och regionalpolitiken.
Det märktes icke minst i infrastrukturpolitiken och behandlingen av Norrbotniabanan.
"Moderaterna uppfattade allt tal om järnvägar och vägar som landsbygdens sammansvärjning. De var bara intresserade av några enstaka vägprojekt, och då främst i Stockholmsregionen", skriver Maud Olofsson i sin memoarbok "Jag är den jag är" (Wahlström & Widstrand 2014).
Även i den statliga förvaltningspolitiken blev det rejäla bakslag för Centerpartiet.
Fler statliga myndigheter, jobb och servicefunktioner koncentrerades till Stockholmsregionen, samtidigt som det skedde en nedmontering av en rad verksamheter runtom i landet.
Det innebar att Centerpartiet fick betala ett högt politiskt pris för regeringssamarbetet med Moderaterna 2006-2014. Partiet backade i valen både 2010 och 2014.
Särskilt märkbar var nedgången i Maud Olofssons hemkommun Robertsfors – en av de kommuner som har allt att vinna på att Norrbotniabanan blir verklighet. Mellan 2006 och 2014 backade Centerpartiet med hela 11,3 procentenheter i Robertsfors!
Många traditionella C-väljare var besvikna och tyckte helt enkelt inte att koalitionen med Moderaterna gav något för lands- och glesbygdslänen.
Mot den bakgrunden är det inte heller konstigt att Annie Lööfs parti haft lättare att samtala med Socialdemokraterna än Moderaterna under de senaste åren.
De två partierna är verkligen inte överens om allt, men det finns en samsyn kring mycket i landsbygds- och regionalpolitiken.
Till exempel finns flera förslag i Centerpartiets riksdagsmotioner som finansminister Magdalena Andersson (S) och regeringen borde kunna ställa sig bakom och göra till en del av höstens budgetproposition.
Dit hör kraven på avskrivning av studielånen för dem som bor och jobbar i glesbygdskommuner, utbyggnaden av bredband i hela landet, satsningar på den regionala tågtrafiken, mer järnvägsunderhåll och vissa lättnader för småföretagen. Plus behovet av höjda statsbidrag till kommuner och regioner för att klara behoven inom vård, skolor och äldreomsorg runtom i landet.
Rimligen finns också goda allmänpolitiska skäl för att utveckla dialogen mellan S och C inför framtiden.
Inför valet 2022 formeras nu ett nytt högerkonservativt block med M, KD och SD. Om olyckan är framme i september nästa år kan Sverige faktiskt få sin mest högerinriktade regering sedan Arvid Lindman styrde landet 1928-1930.
I det läget skadar det inte att markera att det finns ett pragmatiskt, progressivt och framtidsinriktat center-vänster-alternativ. Det borde ligga i både Centerpartiets och Socialdemokraternas gemensamma intresse.