Många frågor om IF Metalls avtal
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Det har ökat trycket mot facket att acceptera sämre villkor. Företagen vill gärna behålla sina välutbildade yrkesarbetare under den djupaste krisen. Om de sägs upp riskerar företagens expansionsmöjligheter när orderingången vänder uppåt igen.
Många europeiska länder har statligt subventionerade permitteringslöner. Det innebär att det blir mycket lättare för dem att snabbt öka produktionen när efterfrågan vänder uppåt, jämfört med i Sverige där man måste börja med att nyanställa och internutbilda.
IF Metall slöt förra veckan en överenskommelse om en möjlighet för lokala överenskommelser om att minska arbetstiden och lönen ned till 80 procent.
Ett skäl som talar emot denna typ av lösningar är att det är bättre söka jobb på den öppna arbetsmarknaden än att stanna på ett företag i kris. Det finns stora risker förknippade med att ställa upp på sådana överenskommelser.
Sverige har haft en rörlig arbetskraft och snabb strukturomvandling. Argumentet mot permitteringslöner är att de förhindrar detta. Överenskommelsen med IF Metall är dock för det första tillfällig och för det andra vet vi att antalet arbetslösa redan vida överskrider efterfrågan på arbetskraft under det kommande året.
Det andra problemet är om överenskommelsen blir ett första steg i en neråtgående inkomst- och konsumtionsspiral. Under 1930-talskrisen sjönk inkomsterna och arbetstagarna fick allt mindre att konsumera för. Krisen förvärrades därmed ytterligare.
Om IF Metalls överenskommelse innebär att industriföretag i andra länder och svenska företag i andra branscher börjar ställa likadana krav är vi inne på ett sluttande plan. Den starka oro som uttryckts från andra förbund kring IF Metalls avtal är helt begriplig.
De enda som kan ta det fulla ansvaret för den svenska ekonomins konkurrenskraft är regeringen. Hittills har de inte visat tillräckligt engagemang i exportindustrins problem.
Det hade varit mycket bättre om regeringen hade kunna skjuta till resurser för utbildningsinsatser och studiefinansiering än att parterna själva slöt en permitteringslöneordning.
Detta utspel får inte vara början på en konkurrens mellan arbetare om vem som accepterar de största försämringarna.
Det måste i stället vara starten på ett gemensamt arbete att ta den svenska industrin ut ur krisen och ge den så goda framtidsutsikter som möjligt.