Det sägs att man inte saknar kon förrän båset står tomt. 

Detsamma skulle kunna sägas om de svenska beredskapslagren och våra centrala läkemedelslager – men faktum är att de kan stå tomma eller till och med vara avskaffade ganska länge, innan det går upp för oss att de faktiskt fanns till av en anledning.

Även om Socialstyrelsen och den svenska sjukvården i skrivande stund tycks ha klarat av sina uppgifter under den pågående pandemin på ett berömvärt sätt, utgör den uppkomna situationen och vår bristfälliga beredskap på den ett uppvaknande för partier över hela det politiska spektrumet: Bara för att solen skiner idag, betyder det inte att vi kan sluta planera för regn.

Det gäller naturligtvis fler än våra folkvalda politiker – beredskapen på oväntade negativa händelser måste finnas även i näringslivet, föreningslivet och hos oss som privatpersoner.

I någon mån är det förståeligt att vi under de senaste årtiondena har slappnat av – i vårt närområde har lugnet rått, och på det stora hela har den svenska ekonomin gått bra – men som de senaste månadernas händelser har visat är det i längden ett ohållbart förhållningssätt.

Vi bär alla ett gemensamt ansvar för den uppkomna situationen – och vi har ett gemensamt ansvar att se till att den inte upprepas. Det är på den punkten som vår väg framåt blir verkligt spännande ur ett politiskt perspektiv.

För när röken efter de akuta krisåtgärderna och de omedelbara ekonomiska konsekvenserna har lagt sig är det uppenbart att vi kommer att behöva omvärdera statens och de kollektiva trygghetssystemens roll i vårt samhälle.

Det torde vara omöjligt att i det här läget beskriva en stark stat med sunda statsfinanser och en välutbyggd och välfinansierad välfärd som en lyx – det är tvärtom en direkt nödvändighet för att vi ska klara oss i en alltjämt oförutsägbar omvärld.

Det är vår offentligt finansierad sjukvård som klarar den akuta, medicinska krisen. Det är våra trygghetssystem som ser till att löntagare inte står på bar backe när olyckan är framme – och det är till och med våra gemensamma skattepengar som mildrar konsekvenserna för de drabbade företagen och håller dem levande genom krisen.

Därför måste en ansvarsfull diskussion om hur vi går vidare efter den här omtumlande våren handla om hur vi kan rusta upp och garantera deras fortbestånd och stärka deras ställning i ett framtida Sverige. 

Vi har helt enkelt inte råd att låta bli.