I veckan konstaterade LO:s styrelse att Kommunal och IF Metall bröt mot LO:s stadgar när de, utan att tala med övriga LO-förbund, anslöt sig till den så kallade LAS-uppgörelsen mellan Svenskt Näringsliv och PTK.
Det blir dock inga sanktioner mot Kommunal och IF Metall, vilket för övrigt hade varit jättekonstigt.
Den enda sanktion som LO kan dela ut till sina medlemsförbund är nämligen uteslutning, något som hade blivit helt absurt eftersom de två förbunden tillsammans utgör en majoritet (noga räknat 57,3 procent) av LO:s medlemmar.
I ett kortfattat pressmeddelande skriver LO-styrelsen istället att den nu är fokuserad på hur "LO-förbunden ska kunna bli starkare tillsammans".
"Dessa frågor är en del av en intern process och det kommenterar vi inte i media", understryker LO-ledningen.
Det kan bli svårt att hålla en sådan diskussion intern. LO-förbunden har ju 1,4 miljoner medlemmar som är intresserade av hur det går. Men jag kan förstå att LO önskar ett mer stillsamt och konstruktivt samtal än vad som varit fallet under den uppskruvade LAS-debatten.
Tveklöst har den skakat om och skapat sår i LO-leden.
LO-ordföranden Susanna Gideonsson kan dock trösta sig med att LO har klarat av den här typen av kriser förr.
I dag hyllar alla Saltsjöbadsavtalet 1938. Men då var många LO-förbund kritiska.
”I fruktan för döden, begår man självmord", dundrade Transportarbetarförbundet och beskrev avtalet som "motbjudande".
Men uppenbarligen har både Transport och hela LO kunnat leva med Saltsjöbadsavtalet under mer än 80 år.
Själv var jag också på plats på LO-kongressen 1986 när Kommunal och dåvarande Metall bråkade inför öppen ridå.
”Vi har fått gökungar i boet. När man fött upp dem hotar de dessutom att äta upp morsan”, sa den frispråkige Metallbasen Leif "Blomman" Blomberg med adress till de offentliganställda.
Sigvard Marjasin och Curt Persson, ordförande i Kommunal respektive Statsanställdas Förbund (nuvarande Seko), gick i taket och rasade.
Men slutet gott, allting gott. Till sist stod "Blomman", lång och stor, på scenen och kramade om den kortväxte Marjasin – ett minnesvärt ögonblick och en manifestation av facklig gemenskap.
Sedan dess har LO-folket aktat sig för att dela upp varandra i "närande" respektive "tärande".
Marie Nilsson, dagens ordförande i IF Metall, begriper att en väl fungerande offentlig sektor har betydelse även för industriarbetarnas väl och ve. Och Tobias Baudin, Kommunal, förstår att en stark och konkurrenskraftig industri behövs för att generera skatteinkomster som ger jobb och trygghet för medlemmarna i vård och omsorg.
Det innebär inte att dagens spända läge i LO-familjen ska underskattas. Men det betyder å andra sidan att det inte heller ska överdrivas.
Inför framtiden finns under alla omständigheter en del tala om i den fackliga rörelsen – sakligt och eftertänksamt, utan övertoner. Sannolikt kommer det att behövas ganska genomgripande förändringar av LO:s roll och de nuvarande fackliga strukturerna.
Till exempel har ju IF Metall, Ingenjörerna, Unionen, GS och Livs numera ett väl fungerande samarbete inom ramen för "Facken inom industri".
Det är ju inte omöjligt att detta så småningom utvecklas till ett gemensamt förbund som samlar alla industrianställda – i synnerhet med tanke på att de traditionella gränserna mellan arbetar- och tjänstemannayrken är på väg att suddas ut i stora delar av industrin. Vart ska i så fall ett sådant förbund höra? LO, TCO eller en helt ny centralorganisation?
Sådana organisatoriska förändringar förtar dock inte betydelsen av den klassiska meningen med fackföreningen – det vill säga att löntagare organiserar sig för att hävda sina intressen.
Den fackliga idén – tillsammans blir vi starkare – kommer att behövas även i framtiden. Och detta oavsett om det står LO, TCO, Saco eller något annat på skylten utanför fackföreningsexpeditionen.