Mina krönikor här brukar handla om utrikesfrågor. I dag tänkte jag driva det begreppet till sin yttersta spets.
Så håll i er: Den här krönikan ska handla om planeten Mars.
För några dagar sedan landade en farkost från amerikanska Nasa på den röda planeten. Sedan dess har den skickat hem information om atmosfären, geologiska förhållanden och vilket klimat det varit på planeten förr i tiden.
Jakten på liv har börjat.
Och nu verkar det faktiskt som om människan inom ett eller två decennier för första gången kommer att sätta sin fot på en annan planet.
Visst är det fascinerande!
Min egen barndom var full av sådana drömmar. Jag läste alla science fiction-böcker jag kunde komma över och fantiserade om att bli den förste som reste till Andromedagalaxen, omkring två miljoner ljusår från Vintergatan.
Mars är inte fullt lika långt borta, och en snabb googling ger vid handen att det pågår flera projekt för att resa dit. Elon Musks privata projekt är kanske det mest omtalade, men både USA och Kina har liknande planer.
På NASA:s hemsida på nätet kan man läsa att en månbas håller på att skapas, som en slags mellanstation. Det finns ritningar för att bygga en bas på Mars och man har också börjat rekrytera studenter som ska tränas för den flera år långa resan genom tomma rymden.
De flesta av oss som lever nu kommer med andra ord att kunna följa den första resan.
Å ena sidan kan detta revolutionera vår teknik, våra kunskaper om universum och vår egen förmåga till överlevnad under svåra förhållanden.
Å andra sidan kanske det blir pannkaka av alltihop.
Redan när vi började resa till Månen fanns det stora förhoppningar av vad det skulle leda till. Men där har människan inte varit sedan 1970-talet. Det fanns inget av värde att upptäcka och skulle bli allt för dyrt att köra upp astronauter.
Det var inte så kul där uppe, helt enkelt.
Kanske blir även Marsresan något av ett antiklimax.
Det enda vi kan vara helt säkra på att förhoppningarna är stora, och det är också därför är på väg att bli en geopolitisk fråga vilken nation som hinner först. Metaller, mineraler och andra naturtillgångar är på väg att ta slut på Jorden. Det är lockande för stormakterna att hinna först till nästa planet (Mars), slå ned sin flagga i marken och hävda att man har något slags företräde.
Men det politiska spelet är en senare fråga. Just nu kan vi tillåta oss att vara fascinerade och drömmande. Titta upp mot stjärnorna.
Dit kan vi snart resa.