Här kommer en framtidsspaning. Men först börjar jag med krisen inom Myndighet för samhällsskydd och beredskap, MSB. För det hör ihop.  

Det var inte oväntat att generaldirektör för MSB, Dan Eliasson, bad om att få lämna uppdraget med önskan om att få andra arbetsuppgifter. Hans förutsättningar för att göra ett bra jobb som generaldirektör, med tanke på hans julresa till Kanarieöarna, var totalt grusande. 

Ledare måste leva som de lär och gör de inte det så protesterar folk i sunda demokratier. Är förtroendet helt kört i botten kan ledaren helt enkelt inte utföra sitt uppdrag, eftersom folk inte kan acceptera förutsättningarna. Det visste redan de gamla grekerna. 

Någon som talar till människor måste ha ethos  – trovärdighet – för att få människor att lyssna. Skulle Dan Eliasson inte själv begärt att få sluta hade han med stor sannolikhet blivit sparkad. 

Det går inte att mitt under en allvarlig pandemi ha en generaldirektör för MSB som inte själv följer landets råd och rekommendationer.  

Frågan är hur Dan Eliasson resonerade med sig själv inför resan? Det kan naturligtvis bara han svara på, men en gissning är helt enkelt att makt alltid innebär en risk för att bli verklighetsfrånvänd. Makt korrumperar. Det gäller i princip alla. 

Makt kan få människor att tänka att de “förtjänar” mer än andra, på grund av just makten och ansvaret, eller på grund av arbetsbördan eller andra omständigheter. Jaget blir viktigare än laget. 

Nu kan MSB förhoppningsvis ta sig ur den här soppan snabbt. De har ett viktigt samhällsuppdrag och behöver satsa resurserna rätt. Covid 19 är en extremt allvarlig samhällskris och överordnat är att försöka pressa ner sjuk- och dödstalen. 

Dan Eliasson kommenterade själv sin sorti i ett pressmeddelande med orden “Det viktiga är inte jag som person. Det viktiga är hur vi som samhälle hanterar pandemin och att allt fokus är på den otroligt viktiga uppgiften”.  

2020 har varit tufft. Vissa har drabbats extremt hårt och tvingats att begrava sina kära i förtid. Andra har blivit riktigt sjuka. Hela vården har spänt sina muskler till max. 

Det finns nu en kollektiv önskan om ett bättre 2021. Och det finns ljusglimtar. De första vaccinsprutorna har getts. Mer vaccin är på väg. 

Och jag tror faktiskt att vi är i ett skifte vad gäller vårt gemensamma tänkande. Det är hoppfullt.  Krisen har visat oss på allvar att samhället måste vara starkt för att möta gemensamma problem. Viruset har visat oss att jaget behöver laget när det krisar. 

När offentliga personer, som politiker och influensers, prioriterat sina egna “behov” av resor och fester under pandemin har de mötts av hård kritik. Hela 2000-talet har varit färgad av en “jag är värd det” -tanke, men i kristider accepteras det inte det längre.  

Resor och shopping, som setts om en naturlig “belöning” och “avkoppling” för de privilegierade, blev sunkigt direkt när viruset kom. Bara för att man kan göra något, innebär det inte att det är moraliskt rätt.  

De här tankarna fanns givetvis redan innan pandemin. Greta Thunberg startade en oerhört viktig global rörelse för en hållbar värld. Då var klimatkrisen i fokus. Nu går klimatkrisen och coronakrisen bredvid varandra och för att överleva krävs att den ego-fixerade eran upphör.  

Jaget kan inte skita i laget för sitt eget höga nöjes skull. Alla som kan måste ta ansvar för en bättre värld. Omvänt blir det så här: När jaget behöver laget finns det där. 2021 – året då laget före jaget blir trendigt.