Under de senaste månaderna har såväl nyhetsflödet som den politiska dagordningen fullständigt dominerats av den ryska invasionen av Ukraina, och av de ekonomiska, humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser som den har inneburit.
Det är både rimligt och förståeligt. Vi lever just nu i början av ett skeende som kommer att ha stor inverkan på det framtida livet i Sverige och Europa, och det är av vikt att både skildra och debattera de historiska händelser som just nu utspelar sig i realtid.
Det innebär emellertid inte att resten av världen har satts på paus. Det innebär inte heller att de samhällsproblem som vi debatterade som flitigast innan kriget har upphört att vara problem – eller att arbetet för att motverka dem har fördröjts.
När Magdalena Andersson valdes till partiordförande för Socialdemokraterna gjorde hon en poäng av att lova att ”vända på varje sten” i sin strävan att bekämpa den organiserade kriminaliteten. Det har vi sett konsekvenserna av sedan dess – och dem fortsätter vi nu att se.
Justitieminister Morgan Johansson (S) gav nyligen besked om att regeringen går vidare med förslaget om att öppna för kronvittnen i svenska brottsutredningar och domstolar.
Det är ett förslag som har stötts och blötts i den kriminalpolitiska debatten i ett par års tid, som föreslagits av utredare, och som efter regeringens proposition ser ut att ha goda möjligheter att passera riksdagen och bli till svensk lagstiftning.
I korthet innebär förslaget att kriminella som väljer att vittna mot sina medbrottslingar eller överordnade i de kriminella nätverken kommer att kunna erbjudas strafflindring i utbyte mot sitt samarbete.
Det är inte ett okontroversiellt förslag, och det är inte en självklarhet att Socialdemokraterna ska genomföra det. Det har fått från kritik från många håll – mest framträdande från Lagrådet.
I huvudsak handlar invändningarna å ena sidan om systemets rättssäkerhet? Kan domstolarna verkligen lita på ett vittnesmål som på ett så direkt sätt gagnar den som vittnar? Hur ska de veta att de inte blir utnyttjade i syfte att komma åt strafflindringen?
Å andra sidan handlar de om den allmänna rättskänslan. Är det verkligen rimligt att brottsoffer och anhöriga ska behöva se den som utsatt dem för brott komma undan med ett lindrigare straff genom att vittna emot dem han utförde brottet tillsammans med eller på uppdrag av?
I det ena fallet kan man bara säga att rättsäkerheten alltid kommer att vara upp till domstolarna. Ingen kommer att dömas på ett enskilt vittnesmål, och redan i nuläget är våra domstolar till för att ta ställning till komplicerade bevislägen och olika agendor; därvidlag utgör kronvittnessystemet en kvantitativ skillnad, men inte en kvalitativ.
I det andra fallet kan man bara understryka att det här inte är fråga om straffrihet, utan en dom av samma vikt som alla andra – och att det för alla brottsoffer kanske kan utgöra en tröst att man inte enbart kommer åt den enskilde brottslingen, utan faktiskt också det nätverk och system som möjliggjort hans brott.
Det är också detta som är själva poängen med förslaget om kronvittnen. De nätverkskriminellas brott är inte enskilda händelser – de är systematiska företeelser som möjliggörs av hierarkier och lojalitetsstrukturer vid sidan om resten av samhället.
Om man vill bekämpa dem, så är det just mot dessa hierarkier, system och strukturer som man måste slå – och om kronvittnen kan hjälpa oss med det, så är det ett välkommet vapen i kampen för ett tryggare samhälle för alla oss som lever i det.