Jag blev glad när jag läste om folkbildaren, Gösta Vestlunds funderingar kring coronapandemin i Aftonbladet nyligen. Gösta är 106 år och har överlevt fyra pandemier. Han berättar om sitt liv och sorgen efter att hans adoptivmor, tillika farmor, dog i spanska sjukan 1918 då Gösta var fem år. 

Gösta säger; ”även om det är svårt nu så tror jag coronakrisen kan leda till flera positiva samhällsförändringar, det har vi sett efter tidigare kriser”.

Liksom Gösta, är det många som ser positiva förändringar redan nu, förändringar som få trodde var möjliga innan Coronakrisen. Koldioxidutsläppen har minskat med ca 30 procent i Kina, luften i många huvudstäder har klarnat på grund av minskad trafik, I Indien kan man se Himalayas bergstoppar från långt håll, vattnet i Venedig är klarblått.

I det dagliga möteslivet tar vi hjälp av distansteknik som tidigare möttes av ovilja, ”det är ingen idé, det bara tjorvar”, det fungerar alldeles förträffligt kan jag intyga efter att ha varit med om flera årskonferenser, styrelsemöten och medlemsmöten. 

Det är viktigt för oss att veta att det är möjligt att minska avtrycken i miljön, men tyvärr kommer nog de positiva konsekvenserna att avta i takt med att vi drar igång produktionen och transporterna igen. Det vi varit med om visar att vi faktiskt kan påverka klimatkrisen.

Efter coronakrisen tror jag på en mer hållbar mänsklig förändring, nämligen vår förmåga att sluta oss samman i samhället när det krisar där vi konkret visar mer solidaritet. 

Vi ser fler samarbeten för att t ex bistå företag och föreningar som har det tufft, vi hjälper varandra på ett sätt som vi inte gjort tidigare, vi visar mer hänsyn till varandra, vi handlar åt varandra och bryr oss om på ett helt annat sätt än tidigare. 

När krisen är som tuffast har vi en regering som visar handlingskraft, inte minst de ekonomiska stöden till samhället har varit omfattande. Jag tycker det är väl övervägda insatser som gjorts, till företag, kommuner, regioner och inte minst till de som riskerar att slussas ut i arbetslöshet. 

Många inser vikten av att tillhöra kollektivet i form av fackföreningar och anslutning till A-kassan. Insikten hos många unga verkar vara att ”vi tillsammans är starka, ensam är inte stark utan bara ensam”. 

Eller som Gösta avslutar artikeln: “Visst är jag orolig för Coronakrisen, men jag känner tillit till att vi tillsammans i samhället kommer att klara det här och att det kan föra något gott med sig”.