Jag har reflekterat kring det språkbruk som att används idag: språket med grundtemat att ingenting är omöjligt om en bara har viljan, att alla kan bli vad hen vill, att alla drömmar kan förverkligas. Världen presenteras som att den står öppen för alla och envar – ett smörgåsbord med möjligheter för dem som kämpar tillräckligt hårt för att ta sig fram till gottigheterna.
Hur många studenter kommer att få lyssna till tal med kärnan att ingenting är omöjligt, att alla drömmar är nåbara.
Syftet med sådana tal är förstås gott – ett försök att peppa de unga inför det framtida vuxenlivet med allt vad det innebär. Göda mod innanför deras hud. Men för hur många ungdomar riskerar sådana tal leda till stress, ångest och skam? För om allt nu är möjligt, så blir de egna problemen, de egna tillkortakommandena, de egna svårigheterna ett direkt resultat av ens egna val.
Att allt är möjligt, att allt går, är ord, fraser och meningar som stärker den nyliberala ideologin att alla människor är sin egen lyckas smed.
För om allt är möjligt – för alla – så innebär det faktiskt att utanförskap, arbetslöshet, ekonomiska problem med mera är ett resultat av ens egna medvetna val. Det är ju den andra sidan av myntet.
Och har en individ till exempel ”valt” arbetslöshet så finns det – om en ska vara riktigt krass – inget skäl för samhället att backa upp, stötta och hjälpa till med vare sig utbildning eller praktik. Personen i fråga kan ju bara ta sig i kragen och skärpa sig!
En sådan analys tar inte hänsyn till faktorer som vi faktiskt vet spelar roll, som utbildningsnivå, funktionsvariationer, klass, kön, sexualitet, bostadsort och hälsa.
Om det predikas att alla människor har samma möjligheter att nå sina mål, så blir ju det personliga ”misslyckandet” individens ensamma ansvar att bära. Samhället kan då rent krasst frånskriva sig från ansvar. Och här kommer det farliga, har samhället inget ansvar behövs inte heller några hjälp- eller stödfunktioner. Slutsatsen blir istället att vissa faktiskt vill vara exempelvis arbetslösa eller fattiga.
För de ungdomar som nu snart tar studenten har studietiden varit extra ansträngande med tanke på pandemin. Stora delar av studietiden har spenderats framför en skärm. Hur bra fjärrundervisningen än är, kan det inte jämföras med lärsituationen i klassrummet tillsammans med klasskamrater.
Den direkta återkopplingen från läraren riskerar att utebli när klassrummet är ett Teamsmöte. Det viktiga korridorssamtalet elever emellan uteblir. Den kommunikationen är inte bara viktig för den sociala funktionen, utan också en del i en lärandeprocess. Tillsammans kan de reflektera kring kluriga uppgifter. De blir stöd för varandra i bildningsprocessen.
Alla studenter har således haft det tufft, men på olika sätt och i olika grader. De elever som klarat det bäst är de som från start förmodligen haft gott stöd hemifrån.
Omvänt gäller det att de ungdomar som inte har stöd från föräldrar/vårdnadshavare fick det än tuffare när skolans fysiska miljö inte lägre tillhörde vardagen. Det riskerar att ha påverkat deras kunskapsinhämtning och det avspeglas sig i betygen. I värsta fall i en utebliven examen.
Nu ska de möta ett vuxenliv och konkurrera kring studier och arbeten med dem som hade en lättare start. För de ungdomar som får haltade gång in i vuxenvärlden kan alla studenttal om att allt är möjligt, att hela världen står öppen upplevas som att någon skrapar på de redan öppna såren. Självförakt kan ligga nära tillhands.
Jag önskar naturligtvis inte att studenttalen ska vara dystopiska, fria från den eufori det kan innebär att gå in i en ny livsfas. Men förhoppningsvis kan vi påminna studenterna om, påminna oss själva om, att när den egna förmågan, den egna orken, inte räcker till, så finns samhället där som stöd.
Ett samhälle måste bära dem som inte kan bära sig själv.