Tisdag 20 augusti åkte infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) till lilla Malungsfors i Dalarna för att återinviga Västerdalsbanan, järnvägen mellan Malungsfors och Rågsveden.
För Malungsfors var det en jättestor händelse. Hela samhället, ungefär 500 invånare, gick man ur huse för att följa de högtidliga ceremonierna. Utanför Malungsfors skapade Eneroths besök emellertid inga stora rubriker.
Det som sker i Malungsfors är emellertid en viktig symbol för den nya kursen i infrastrukturpolitiken.
Satsningen på Västerdalsbanan (som sker i samarbete mellan stat, näringsliv och kommun) speglar att Eneroth och regeringen har höjt ambitionerna för både regional- och klimatpolitiken.
Dels skapar den bättre förutsättningar för skogsindustrin i regionen. Dels blir det lägre koldioxidutsläpp när transporter av sågverksflis, biobränslen och sågade trävaror flyttas från lastbil till järnväg.
Initiativtagarna räknar med att få bort 80 procent av utsläppen, ungefär 75 lastbilar per vecka.
Det är en helt annan politik än under de borgerliga regeringsåren 2006-2014. Då prioriterades skattesänkningar före investeringar i infrastrukturen. Och då hade Sverige en finansminister som ogillade järnvägsinvesteringar.
"Vi har överinvesterat i järnvägar", ansåg Anders Borg (M) i en famös intervju i Sydsvenskan 2007.
Följden blev att järnvägsunderhållet sattes på undantag och att projekt som Norrbotniabanan plockades bort ur den nationella infrastrukturplanen.
Regeringens centerpartister muttrade en del.
"Moderaterna...uppfattade allt tal om järnvägar och vägar som landsbygdens sammansvärjning. De var bara intresserade av några enstaka vägprojekt, och då främst i Stockholmsregionen" skrev Maud Olofsson (C) senare i sin bok "Jag är den jag är".
Centerpartisterna utlöste dock ingen regeringskris eller offentligt rabalder. Istället höll de god min utåt och fortsatte den gemensamma golgatavandringen med Moderaterna fram till den bittra valförlusten 2014.
Jag tror att denna Moderaternas blinda fläck i regionalpolitiken är en underskattad förklaring till alliansens sönderfall och att Annie Lööf numera väljer att samarbeta med Stefan Löfven istället för Ulf Kristersson.
Moderaternas 08-fixering gick för långt. Centerpartiet har helt riktigt noterat att Socialdemokraterna har betydligt högre ambitioner för skogs- och landsbygdslänen. Något som nu märks i bland annat infrastrukturpolitiken.
Den S-ledda regeringens infrastrukturplan innehåller 100 miljarder kr mer än alliansregeringens plan.
Det satsas inte bara på järnvägar, utan också vägar, broar och hamnar i hela landet. Norrbotniabanan, Malmporten, upprustning av Malmbanan, ombyggnad av delar av E10, mer pengar till tjälsäkring av vägnätet i norr och den nya E4-bron över Kalix älv är exempel.
Nu har Eneroth påbörjat arbetet med en ny infrastrukturplan. Under våren 2021 ska han lägga en infrastrukturproposition på riksdagens bord och 2022 ska den nya planen träda i kraft.
Innehållet ska så klart förhandlas med samarbetspartierna. Eneroth har dock en klar ambition. Investeringarna behöver öka. För att hålla ihop landet, för klimatets skull och för att stärka konkurrenskraften hos svenskt näringsliv – en inriktning som borde tilltala både centerpartister och liberaler.
Det framstår dessutom som en klok väg för Sverige efter coronaeländet.
Större infrastrukturinvesteringar är en jobbmotor och ett sätt att kicka igång ekonomin efter krisen. Till exempel ger den nuvarande planen ungefär 235 000 direkta årsarbeten. Därtill kommer kringeffekterna i andra sektorer.
S, C, L och MP – de fyra Januaripartierna – har alla förutsättningar att göra den kommande infrastrukturplanen till något riktigt bra för Sverige.