Jag har tänkt en hel del på varför folk många gånger inte röstar.
På valdagen i samband med kyrkovalet 19 september skrev jag till flera vänner som alla hade rösträtt, och påminde dem om att rösta. En frågade vilka datum som gällde. En annan mindes inte var hon lagt sitt röstkort. En tredje var osäker på hur hon skulle hitta till sin vallokal.
”Idag är sista dagen, iväg med dig!”, skrev jag till den första. ”Såhär ser ditt röstkort ut”, skrev jag till den andre, och skickade en bild på kuvertet. ”Din vallokal är Backeskolan", skrev jag till den tredje som svarade att hon inte var helt säker på var den ligger varpå jag skickade en bild från Google Earth och skrev: “Det är säkert en gatupratare eller beach-flaggor utanför ingången.”
Allt detta är information som är lätt att söka reda på men som tar emot när man känner sig osäker från början. Att inte veta var ingången till ens vallokal är kan avgöra huruvida man tar sig iväg och röstar eller inte. Särskilt när man redan känner att man inte har nog god koll på valet och vilka politiska frågor som berörs av det.
Under min tid som partipolitiskt engagerad socialdemokrat innebar valarbete främst att samtala med folk. Och jag har hört otaliga gånger att ”jag är för oinsatt” som en anledning att inte vilja prata, inte vilja bry sig, inte vilja rösta.
Jag må vara socialdemokrat men jag är över allt annat demokrat. Och att folk känner sig otrygga i samtal om politik är inte bara min största sorg, det är dessutom ett demokratiskt problem. Och jag vet varför det blir så. Det är för att både politiker och media är för dåliga på att koka ner budskap till värderingar och tydlighet.
Detta tänkte jag särskilt på när regeringen presenterade sitt förslag till budget. Det är så många siffror och så många förslag, som alla är bra och ambitiösa, men i myllret försvinner de.
För vem ids sitta och lyssna på hela presskonferensen där genomgången sker? Kanske jag, för att det är mitt jobb. Fast jag kom för sent och snubblade in mitt i socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabis (S) genomgång av budgeten i Luleå. Vore jag inte jag hade jag låtit bli att komma när jag insåg att jag skulle komma för sent.
Media vill gärna slå ihop politiken till rubriker om vem som vinner och förlorar på budgeten, som om vi inte alla vore vinnare när pensionärer får mer pengar i fickan och barnfamiljer får det lättare att få ihop livspusslet.
Jag är varken pensionär eller förälder men jag bryr mig om både äldre och barn. Både av medmänskliga skäl, men också för att jag vet att hela samhället tjänar på när många (och inte bara få) har det bra.
För i grunden är det så enkelt. Alla partier har en riktning de vill föra samhället, och budskapen för de samtliga behöver skalas av så gott det bara går, annars skapas en osäkerhet bland väljarna. Och den osäkerheten faller olika beroende på vem man är, vad ens bakgrund är och vilket självförtroende man går in i ovana situationer med.
När vissa kanske rentav känner sig så osäkra att de hellre inte röstar blir inte demokratin representativ.
Politik är inte krångligt men nördar (antingen politiker, vissa journalister, eller experter i paneler) gör det krångligt för att de också gillar att grotta ner sig i den ena och den andra budgetposten. Men demokrati ska inte vara till för en elit.
Otillgänglighet skapar osäkerhet. En gatupratare ger trygghet. Tydliga budskap förenklar. Och rösträtten är till för alla som har den.