Efter valkampanjen i USA kan jag inte låta bli att fundera kring varför det blivit som det blivit. Jag inser att den bild som vi får presenterad för oss i Sverige inte är hela sanningen. Vi är inte det amerikanska folket, vi har inte uppfostrats så, innehållet i vår skolgång har inte varit detsamma, vi drivs av tankar på jämlikhet och jämställdhet på ett sätt som jag tror skiljer sig från ett land där idén är att alla sägs kunna lyckas om man bara arbetar hårt nog. Underlaget, väljarna, ser helt enkelt annorlunda ut. Jag vill tro – om det där valet hade skett här hos oss – att vi inte hade tillåtit kampanjande på de villkoren, med smutspratande och lögner och en motvilja att låta det man säger kontrolleras. Jag vill tro att vi kan bättre.
Vad är det som gjort oss till det land vi är, fortfarande omtalade i världen för vad Palme stod för, fortfarande på övre halvan av de flesta mätningar som har betydelse? Vårt valdeltagande är betydligt högre, våra val är direkta på ett annat sätt – vi väljer inte elektorer som i sin tur väljer landets ledare med påföljden att den som fått flest röster inte alltid vinner. Vår välfärd ser annorlunda ut, vi har brytt oss om att skapa strukturer som nästan är lite bibliska: vi samlar ihop resurser tillsammans och delar ut efter vars och ens behov (vilket är ungefär vad som står i Apostlagärningarna). Värderingarna säger att vi inte ger upp om människor, vi ger en ny chans och vi försöker utjämna förutsättningarna även om vi samtidigt kräver att du gör jobbet själv. Jag är stolt över det.
Vi som lever idag kommer ur ett samhälle som byggt på folkrörelse utifrån folkets behov. När kunskap saknades skapade vi bildningsförbunden. När det blev omöjligt att köpa förnödenheter utan att sätta skogshemmanet i pant (och få gå därifrån när handlaren krävde in sin pant och hela årets arbete inte hade räckt till familjens behov) skapade vi kooperationen. Sparbankerna tillkom för att främja sparandet och kunna låna ut en del av det i närområdet, men utan eget vinstintresse. Fackföreningsrörelsen sägs vara världens största folkrörelse och vad den har betytt – och vad vi låtit förhållandet mellan arbetsgivare och fack betyda i form av att låta avtalsrörelserna vara ifred från politisk klåfingrighet – går inte riktigt uppskatta, men vi ser hur samhällsklyftorna ser ut i länder där man valt en annan väg. Hur kommer det sig då att så många av de politiska samtalen idag har sitt ursprung i hånfullhet mot samhället? Att maktfullkomlighet ibland blir den yttersta konsekvensen i de organisationer vi byggt är sorgligt, men det betyder inte att det är nåt fel på själva idén, att stå ensam är inte bättre annat än för några och hur vet du om du tillhör dem?
Nya partier bygger sin framtid på att ifrågasätta samhällsbygget och vilja stå utanför. Att vara mot blir en egen kultur. Det är enklare att tala om vad man inte tycker om än hur man vill att det ska vara men att hånfullt peka finger och ha som affärsidé att sätta en bild som handlar om att ”de där” inte är lika viktiga som ”vi andra” är väl ingenting annat än tre steg tillbaka? Först var det arbetare mot industriägare, sen blev det svenskar enligt egen definition mot alla andra – där de andra var noga utvalda. Det är enkelt att peka ut en fiende, men enkla lösningar på komplicerade problem blir sällan bra. Det strävsamma samhällsbyggandet passar inte in i medialogikens svarta och vita. Så hur ska vi göra för att inte hamna i ett eget USA-val? Ansvaret är väl vårt och ingenting att peka finger om?