Vi lever i en tid då många har svårt att känna hopp. I mätningar och attitydundersökningar runtom i världen har tron på att den kommande generationen kommer att ha det bättre än den egna minskat stadigt, och bland allt det som det just nu talas om brist på är framtidstron kanske det allra viktigaste.
Det är inte så konstigt. Detta årtiondes början sammanföll med inledningen av en global pandemi, och om de två senaste åren har utgjort en sorts pendling mellan hopp och förtvivlan, så har tiden efteråt knappast bjudit på mer trygghet och säkerhet.
Tvärtom. Just nu rasar ett storskaligt krig på europeisk mark, och det är ännu alltför tidigt att säga hur det kommer att sluta eller om det till och med löper risken att eskalera ytterligare.
Under tiden matas vi med rapporter om och bilder av de övergrepp och den brutalitet som den ryska armén står för i Ukraina. Miljontals människor har tvingats bege sig på flykt medan tusentals blir oskyldiga offer för kriget och fredliga städer jämnas med marken.
Det är en konflikt vars konsekvenser inte stannar innanför landets gränser. Ukraina är en av världens största livsmedelsexportörer, och redan nu hotar brist på grundläggande matvaror delar av Mellanöstern.
Det kan på kort och på lång sikt leda till ökad turbulens – och eftersom hela världen hänger ihop finns det ingen del av den som inte blir påverkad av det som händer i en annan.
En avbruten återhämtning i världsekonomin påverkar även oss, och dess konjunkturer svepet fram över oss som åskväder; man kan klaga på dem, men man kan inte göra särskilt mycket åt dem själv.
Sådant kan lätt få en att känna vanmakt. De händelseförlopp som bestämmer riktningen på våra liv är så stora, och ligger så långt bort, att det är svårt att veta vad vi ska göra åt dem.
Men hoppet är när allt kommer omkring en märklig sak. Det verkar vara allra minst när man behöver det som mest, men helt försvinner det aldrig, och inte ens när man inte kan föreställa sig hur det ser ut förlorar vi det ur synhåll.
Man behöver inte vara troende för att se att behoven av en berättelse om gången från mörker till ljus, och om att även i ett kompakt mörker spirar hoppet om en bättre värld.
Det är en insikt som inte är politisk – men som vi kan ta med oss in i både vardagen och i politiken, och som i dramatiska tider kan hjälpa oss att bevara glöden och riktningen i vårt dagliga arbete.
Och om det faktiskt är svårt att göra någonting åt de stora sakerna i världen på egen hand, så gäller faktiskt det motsatta också: Så länge hoppet finns kvar, finns det faktiskt ingen kraft som är tillräckligt stor för att släcka det.
Nyheterna från världen utanför må vara dystra – men vi fortsätter att gå till våra arbeten, vi röstar i våra val, vi organiserar oss och vi fortsätter att agera klokt och solidariskt med våra medmänniskor.
Vi gör det inte för att vi tror att det kommer att göra allting bra. I alla fall inte med en gång. Men vi gör det för att vi vill det, för att vi vet att det är det enda rätta att göra och eftersom vi litar på att andra kommer att göra samma sak för oss.
Så är även de små sakerna vi gör varje dag viktiga trots allt. De är nämligen tecken på att vi har hoppet kvar – och hoppet är själva den grundsten på vilken vi tillsammans kan bygga en bättre och mer solidarisk värld.
Det är en tanke som vi alla kan ta med oss in i resten av detta osäkra och dramatiska politiska år.