I civilisationens utkant
Den ryska journalisten Anna Politkovskaja (t h) tilldelades Palmepriset 2004. Lisbeth Palme överlämnade utmärkelsen. Två år senare mördades Politkovskaja utanför sitt hem i Moskva. Nu hedrar Lars Norén hennes minne i en nyskriven pjäs.
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Pjäsen är skriven av Lars Norén med namnet "A la mémoire d’Anna Politkovskaja".
Den är en iskall betraktelse, skriven för att hedra den mördade ryska reportern Politkovskaja.
Hennes rapportering från kriget i Tjetjenien avslöjade många sanningar - en kontrast mot den officiella ryska nyhetsförmedlingen.
Men dröm, mardröm? Nej, sällan har en pjäs beskrivit något så färskt i utkanten av det vi kallar civilisation.
Det sägs aldrig var handlingen utspelar sig, men för mig är det en stad någonstans i Tjetjenien. Kriget finns där bortom, som en kuliss, och resultatet är människor i livets mest utsatta lägen; våld, sexuella övergrepp på kvinnor och barn, drogmissbruk och svek.
Några små ljusglimtar finns, som till exempel när den tidigare militären bjuder hem den blinda tioåriga flickan Julia. Hon tror att hon ska tillfredsställa mannen sexuellt och få pengar, istället vill han prata om sin döda fru, dela en soppskål mat, ha sällskap en stund.
Jag tänker på det som aldrig uttalas i pjäsen. Var finns det mänskliga vittnet till de som pågår? Pjäsens biståndsarbetare köper också smutsiga tjänster av barn, liksom den sadistiske politiker som begär "en helnatt" med den tioårige pojke Stoijko.
Ja, var finns du Anna? Du saknas oss.
Veckan innan var jag på resa i Vitryssland, eller Belarus som många föredrar att kalla landet. (Namnet Vitryssland klibbar fast den självständiga nationen med Ryssland).
Det var en resa med många möten. Här pågår inget krig.
Besökaren möts av renovering, välstädade gator och torg och ett arbetande, trevligt folk. Ett förenande drag var ändå rädsla. Och när rädslan blir för svår att hantera kommer rationalisering.
Den kan se ut så här: TV-reportern Viktor Jarushuk, bevakar en demonstration till stöd för en fängslad småföretagare som protesterat mot all reglering. Jarushuk, som arbetar för den polska kanalen Belsat, grips av KGB och sätts i häkte. Polisen raderar allt material och efter en tid släpps han. Inte en enda tidning i regionen skriver om demonstrationen eller den lagvidriga raderingen av pressmaterial.
Viktor själv, som en tid var socialdemokratisk politiker i stadsfullmäktige, räknar inte med något stöd i sin hemstad. All politisk opposition har tystats, trängts undan och om den ändå har information att förmedla sker det på Internet eller i små kretsar.
Jag berättar om mötet med Viktor för några vänner i samma stad.
De skakar på huvudet, allt är mycket obehagligt. En säger ironiskt: "Ja, ja, vi har det så här! Det räcker inte med det här, här finns också politiska fångar", en annan undrar "och vad ska vi göra?!"
Att öppet reagera kan vara detsamma som att arbetskontraktet går förlorat från en dag till en annan. En revision från skatteadministrationen kan driva dig från lägenheten. Din son kanske aldrig får börja på universitet i Minsk.
Jag kan inte förebrå dem. Vilket val skulle jag själv göra?
Lars Norén sticker in kniven i människans mest ömma punkt. När jag tänker på pjäsen som en skildring av civilisationens bortre gräns förflyttas den gränsen allt närmare oss själva: övergrepp på kvinnor och barn, drogmissbruk, svek ...
Tystnad är som att kissa i sängen. Det värmer bra, en kort stund.