Det är tre år sedan den franske presidenten åkte buss i Göteborg. Europas ledare samlades på västkusten för att utforma och skriva under EU:s sociala pelare – kort sammanfattat ett långsiktigt program för att göra EU lite snällare mot vanligt folk.
Punkt sex i den sociala pelaren handlar om löner. Där står att alla i EU ska ha rätt till en lön som går att leva på. Tillräckligt höga minimilöner nämns som ett exempel.
Tre år senare har EU-kommissionen omvandlat löftet till konkret politik. Direktivet om minimilöner är snart klart och tänkt att godkännas av EU-ledarna tidigt nästa år.
Men svenska politiker är kritiska till förslaget. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) skrev häromveckan på SvD debatt att regeringen “aldrig kommer acceptera att EU ska bestämma över vilka löner som gäller i Sverige” och slog ett slag för den svenska modellen med överenskommelser mellan fack och arbetsgivare.
Debattartikeln utgör förbryllande läsning, eftersom Nordmarks vilja redan återspeglas i EU-kommissionens förslag.
I direktivet står det att EU inte kan eller får bestämma över medlemsländernas löneförhållanden, eftersom fördragen förbjuder det. Dessutom hyllas kollektivavtalsmodellen och medlemsländerna uppmanas skapa konkreta planer för att få sina arbetsmarknader att bli mer som Sveriges.
För att inte bryta mot fördragen har direktivet utformats som ett ramverk för hur medlemsländerna ska se till att lönerna i de egna länderna går att leva på, snarare än direkta order om lönenivåer eller hur lönerna ska sättas.
Man tar också avstamp i de delar av fördraget där det står att det är EU:s uppgift att komplettera medlemsstaterna i frågor om arbetsvillkor och att EU får lagstifta om minimikrav på området.
Det står klart och tydligt i lagförslaget att åtgärder för att höja minimilöner bara gäller de länder där systemet redan finns.
Efter klagomålen från Sverige och Danmark har man lagt in stycken för att tydligt försvara kollektivavtalsmodellen: “Ingenting i detta direktiv får tolkas som en skyldighet för de medlemsstater där lönesättning säkerställs uteslutande genom kollektivavtal att införa en lagstadgad minimilön eller att göra kollektivavtal allmänt tillämpliga”.
Nordmarks debattartikel framstår mest som populistisk. Men det finns verkliga saker att fundera över vad gäller det nya direktivet.
Svenska fackförbund är oroliga över att EU-lagstiftning på arbetsmarknadsområdet skulle kunna leda till fler domar som den som följde konflikten i Vaxholm, då EU-domstolen dömde till det lettiska byggföretaget Lavals fördel och rätten att vidta stridsåtgärder begränsades som följd.
Men en av anledningarna till att konflikten i Vaxholm uppstod var konkurrensen med dåliga löner och villkor mellan EU-länderna. Det nya direktivet är ett första försök att få bukt med den ohållbara låglönekonkurrensen. Kanske kan direktivet på lång sikt förhindra framtida konflikter.
När Stefan Löfven bjöd in till toppmötet i Göteborg för tre år sedan var det för att skapa ett mer jämlikt Europa.
Nu försöker övriga EU-länder göra verklighet av ambitionerna. Sverige borde vara med på den resan.