Just nu höjs allt fler röster för att Sverige ska öppna upp för möjligheten att kräva ett bevis på vaccination mot sjukdomen Covid-19 som villkor för deltagande i offentliga evenemang eller tillträde till offentliga lokaler.
Motsvarande system är redan sjösatt i många av våra europeiska grannländer. Men vi får inte glömma bort hur främmande och orimlig en sådan ordning skulle ha varit i vårt samhälle före pandemin.
Argumenten för handlar till viss del om smittspridning, och till viss del om den grad som ovaccinerade patienter i nuläget behöver sjukhusvård.
Inte sällan nämns också det faktum att hela den vuxna befolkningen nu har erbjudits möjligheten att vaccinera sig. Tanken är att ett vaccinpass skulle erbjuda nya friheter till dem som har gjort det, och fungera som en morot för dem som ännu inte har gjort det.
Det är förmodligen också i dessa argument som vi kommer allra närmast den egentliga orsaken till den växande opinionen för vaccinpass.
Den är uttrycket för en otålighet inför den pandemi som med en fullständig vaccinering hade kunnat vara över, och om frustration mot dem som av någon annan anledning har valt att inte vaccinera sig.
En sådan otålighet och frustration är både rimlig och förståelig. Men hur berättigad känslan än är, vore det orimligt att låta just en känsla ligga till grund för ett så omfattande ingrepp i vår frihet och vår samhällsordning som användandet av vaccinpass inom landet skulle vara.
Visst bör vi göra allt som står i vår makt för att hindra spridningen av sjukdomar och lindra deras effekter – men vi måste också se till att de åtgärder vi vidtar emot den inte i sig får värre konsekvenser än smittspridningen, och våga fråga oss i vilken grad vi är beredda att låta sjukdomen forma vårt samhälle.
Rädsla får oss inte sällan att fatta drastiska och irrationella beslut – men Sverige gjorde faktiskt rätt när vi höll skolorna öppna i den grad det överhuvudtaget var möjligt.
På samma sätt måste vi nu vara beredda att se de långsiktiga konsekvenserna av de beslut vi fattar, och inte bara det omedelbara mål som vi otåligt vill uppnå.
Det är anmärkningsvärt att dessa rop hörs som allra starkast från den politiska högern, och från de partier som länge har påstått sig värna om individen och den personliga friheten.
Men det är inte särskilt överraskande. Det är snarare talande för den en svensk borgerlighet som har förlorat sin ideologiska karta och liberala kompass, och gått vilse i tassemarkerna mellan konservatism och populism.