När jag besökte Överkalix i början av mars berättade kommunalrådet Niclas Hökfors (S) om den nya arbetsmarknads- och integrationsenheten. Den ska hjälpa människor som befinner sig långt från den vanliga arbetsmarknaden att få meningsfull sysselsättning.
"Det kan handla om enkla fixartjänster som att byta gardiner och glödlampor hos äldre eller leverera matvaror till de som har svårt att klara sig själva. En del kommer också att jobba vid den nyinrättade fritidsbanken som ska låna ut skridskor, skidor, flytvästar, fotbollsskor och liknande utrustning", berättade Hökfors.
Det är ett utmärkt lokalt initiativ för att långtidsarbetslösa inte ska passiviseras och hamna i utanförskap.
Men det speglar samtidigt en stor förändring i svensk arbetsmarknadspolitik.
Inte bara Överkalix utan i princip alla kommuner i vårt avlånga land får nu ta ett allt större ansvar för de utsatta grupperna på arbetsmarknaden, trots att arbetsmarknadspolitiken brukar beskrivas som ett statligt ansvar.
Drygt 96 300 personer deltog i olika kommunala arbetsmarknadsinsatser under 2020. Kommunernas nettokostnad för arbetsmarknadsinsatser uppgick samma år till 4,9 miljarder kronor. (Siffrorna bygger på statistik från 248 av landets 290 kommuner.)
Det betyder inte att staten har abdikerat i arbetsmarknadspolitiken. Fortfarande ryms stora insatser i statsbudgeten.
Kostnaden för arbetsmarknadspolitiska program och insatser uppgår till 11,4 miljarder kr per år. För lönebidragsanställningar och Samhall tillförs nästan 20,7 miljarder kr. Arbetsförmedlingens förvaltningskostnader är cirka 7,8 miljarder kr.
Det är inte småpengar. Men det är en minskning jämfört med hur det såg ut i början av 1990-talet när Sverige använde ungefär 1,5 procent av BNP till statlig arbetsmarknadspolitik – för flyttbidrag, subventionerade jobb, arbetsmarknadsutbildning m m. (LO-utredaren Adnan Habibija har i en artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt nr 6/2020 visat hur staten minskat sina åtaganden under en lång följd av år.)
Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) och regeringen har visserligen höjt ambitioner jämfört med det borgerliga styret 2006-2014. Den senaste statsbudgeten rymmer ett rejält jobbpaket.
Faktum kvarstår dock: Långtidsarbetslösheten har i en ökande utsträckning förvandlats till ett ansvar för lokalpolitiken.
Det är en förändring som kan innebära vissa fördelar. Till exempel har kommunala beslutsfattare rimligtvis bättre kunskap om lokala förhållanden och om vad som kan och bör göras för människorna i lokalsamhället.
Å andra sidan finns risken för att det kan leda till större skillnader mellan landets kommuner. Arbetet för likvärdiga villkor i hela landet kan ta stryk.
En liten kommun som Överkalix med 3 200 invånare har helt enkelt inte samma förutsättningar att hantera arbetslösheten som Luleå med 78 500 invånare.
Klart är i alla fall att det finns en stor grupp långtidsarbetslösa som är beroende av att det finns en arbetsmarknadspolitik som fungerar, oavsett om den bedrivs i kommunal eller statlig regi.
I februari hade 159 600 personer varit arbetslösa i minst 27 veckor, alltså längre än ett halvår, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning.
Det är människor som på ett eller annat sätt behöver samhällets stöd och olika former av subventionerade anställningar för att få in en fot på arbetsmarknaden.
Högerpolitiker beskriver föraktfullt sådant som hittepåjobb och pysselsättning.
Men det är bättre att långtidsarbetslösa i Överkalix och andra kommuner får en kommunal fixartjänst och kan göra en samhällsnyttig insats än att de inte gör någonting alls.