Kommer ni ihåg Sigge Fürst gamla slagdänga, ”Här kommer det en viking”?
Så här löd refrängen:
”Här kommer det en viking
och ingen liten pluddevuddevutt
Här kommer det en viking
och ingen liten plutt”
Jag kom att tänka på den när jag hörde på partiledardebatten i onsdags och när Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ägnade hela sitt anförande åt att berätta att han anmält statsministern till Konstitutionsutskottet. Skälet är att pandemiåtgärderna just nu inte bygger på tydlig vetenskaplig evidens.
Åkesson ville ha belägg för att de nya restriktionerna verkligen är proportionerliga och förankrade i vetenskapens rön.
Hur ska vi veta det när det är en pågående pandemi? Här krävs av ett politiskt ledarskap att våga ta ett steg framåt. Som en viking, inte ängsligt hålla sig i kulisserna som en liten plutt.
Nej, detta var ett magplask av SD. De har troligtvis glott sig fördärvade på sociala medier, där det framstår som om Sverige nu är på väg att avskaffa demokratin genom galna diktatoriska panikåtgärder. Det är en liten grupp antivaxxare som driver denna skogstokiga rättshaveristiska dumhet. Det är inte folket.
Svenskarna stönar och stånkar över att den här skiten inte är över ännu, men ännu så länge viker vi inte ner oss. Vi håller i, vi håller ut. Vi är vikingar och inga pluddevuddevutter!
Förutom att Sverigedemokraterna larvade sig som ett gäng spruträdda halvlingar så gick debatten i nationalismens tecken.
En liten signal från socialdemokratiskt håll var statsministerns varning för att skolföretag kan köpas upp av ”främmande makt”.
Med tanke på att hon strax innan talat om hotet från Ryssland kände säkert många rysningar efter ryggraden. Vi är inte dummare än att vi kan lägga ihop 1 + 1 själva, eller hur?
Finns det en risk för att våra skolor snart är uppköpta av Putin? Eller var det gula faran som lurar i bakgrunden?
Kanske avsågs ingenting, egentligen. Utan det är så här vi ska uttrycka oss nuförtiden. Det främmande och ”det andra” är allt mer ett hygienord i den politiska jargongen, efter att tidigare ha varit det skämmigaste som kunde sägas.
Och på det temat, ”varen svenske”, uppträdde i partiledardebatten framförallt vänsterpartiets Nooshi Dadgostar med bravur.
Hennes linje är att Sverige, för att slippa de otäckt höga elpriserna, bör sluta exportera elektricitet till utlandet. Argumentet var inte helt oävet. Hon konstaterade att vår billiga gröna el nu skickas till länder på kontinenten, som har slarvat med sin omställning, och därför skriker efter energi.
Det som händer, menade Dadgostar, är att vi svenskar därmed får betala upp till 20 gånger mer för elektriciteten än vad den kostar att producera.
Hon fick förstås gliringar om detta från andra partier, om det innebär att vi ska bli helt självförsörjande även på andra produkter? Och någon vitsade om att vänsterpartiet återtagit sitt gamla namn VPK, numer uttytt: Vänsterpartiet Kabelklipparna …
Oavsett vad vi tycker i sakfrågan kan vi konstatera att vänsterpartiet nu tycks formulera sig som en ”nationalvänster”. Något som bör tas på allvar.
Själv vill jag gärna vara en viking men inte glömma vad Falstaff Fakir en gång ironiskt skaldade om ohemul nationalism: ”Sverige åt svenskarne! Nordpolen till Nordpolackerne!”