En rörelse som vill överleva förändring måste hela tiden anpassa sig till verkligheten och frukta stagnation.

Ett bra exempel på hur en rörelse inte koagulerat likt en äggstanning utan förändrats i takt med tiden är socialdemokratins syn på människans upplysning.

Rötterna till partiets hållning söker sig ner till upplysningstidens ideal om att människans medvetande hela tiden ska utvecklas, från okunnighetens mörker, till kunskap och förståelse.

För detta sätt att tänka är kunskapsutveckling ett evighetsprojekt som aldrig tar slut. Tvärtom, upplysningen slogs mot den framförallt religiösa uppfattningen om att allt vettigt att veta redan var uppnått.

När socialdemokratin kliver fram blir därför idealet att i upplysningens anda göra människor ”bildade”. De ska ha breda kunskaper om hur världen är beskaffad, inte bara läs- och skrivkunnighet, utan också insikt i filosofi, litteratur och förstås ideologi. Så att de kan skaka av sig okunnighetens bojor och ge sig ut för att upptäcka – och förändra! – världen.

Men när socialdemokratin tog kommandot över staten blev bildningsidealet omvandlat till ett annat projekt: Utbildning.

Tanken blev nu att politiken skulle skapa en skola som utrustade folket med de kunskaper och förmågor som svarade mot samhällets efterfrågan på kvalificerad arbetskraft och välorienterade medborgare.

Bildningen fanns kvar, men mer som en kompletterande verksamhet i studieförbunden. Fokus kom att bli en bred utbildningssyn, där politikens uppgift främst var att medverka till ständig utveckling av produktivkrafterna, så att näringslivet kunde frodas och välfärden berikas.

Där befinner sig fortfarande många i sin syn på vad socialdemokratin har att göra – se till att utbildningssystemet levererar färdiga portioner av folk att anställa på arbetsmarknaden.

Det finns inget samhällsproblem som inte socialdemokraterna, och övriga partier, tror går att lösa genom utbildning.

Men frågan är om det inte är dags att ta ytterligare ett steg, från bildning/utbildning till vad jag i brist på bättre ord kallar ”kompetensbildning”.

Det politiska uppdraget kan inte längre stanna vid att utbilda det uppväxande släktet och sedan lägga upp dem på varuhyllan i så att arbetsköparna kan plocka åt sig vad de behöver. Utan idag behövs en kontinuerlig kompetensutveckling av arbetskraften.

Detta är en viktig del av den omstridda ”LAS-överenskommelse” som arbetsmarknadens parter gjort - och som ställer höga krav på staten att leverera ett system som underlättar en fortlöpande och sammanhängande uppdatering av människors förmågor.

Men detta är inte tillräckligt uppmärksammat, trots att det är centralt för Sverige som välfärdsland och industrisamhälle.

Socialdemokraterna ägnade en stor del av sin förra partikongress åt dessa frågor.

Men nu verkar de glömt detta, och sysslar istället med att värna sig mot kritiken av andra delar av LAS-överenskommelsen, istället för att prata om de framtidspotential som denna har.

Det är oroväckande. Det är fullständigt obegripligt att Socialdemokraterna inte efter alla dessa år av diskussion lyckats spotta ur sig mer av moderniserad utbildnings- och arbetsmarknadspolitik. Pratet finns, men inga reformer att tala om.

Det enda som partiet verkar ha lyckats åstadkomma är ett handlingsvakuum som bådar illa för framtiden. Det påminner mer om en infernalisk dödslängtan än ett parti för framtiden.