Låt oss i all välmening ge partierna några goda råd i nuvarande läge:

För det första gör partiledningarna för moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater rätt i att hålla tillbaka sin oppositionslust. De har låtit nationens intressen stå i centrum och pausat det vanliga gnället på allt och alla.

I en kritisk storm vill passagerarna ha lugn och trygg bemanning i styrhytten.

Men det är också klokt av oppositionen att samtidigt, när det gäller vissa enskilda detaljer, väsnas rejält. Exempelvis bråka om provtagningar (och inte låtsas om att regionerna i Sverige i huvudsak styrs av borgerliga partier) och när det är lämpligt tillfälle att tillsätta en kommission som ska titta över hur krisen egentligen hanterats (som om det skulle spela någon roll).

Det kan ju vara så att det visar sig att den svenska insatsen under krisen varit usel. Det kommer vi dock inte att fullt ut kunna veta förrän i slutet på detta år, eller ännu senare om smittan tar ännu ett varv.

Och har den svenska strategin varit misslyckad kan moderaterna, liksom övriga hel- och halvoppositionspartier, angripa regeringen och låtsas som de hela tiden varit kritiska till strategin.

För att kratta manegen för en sådan utveckling ser därför också borgerligheten till att ”buskagitationen” går på temat att regeringen mer eller mindre medvetet offrar den äldre generationen på myndighetsstyrets altare, att ministrarna är odugliga och gömmer sig bakom myndigheterna, och allt vad det nu är som sägs på sociala medier.

Tanken är att det ska göda en misstro i kulisserna, som sedan effektivt kan föras in på den centrala politiska scenen om den svenska strategin havererar.

Den rödgröna regeringen kommer i det läget troligtvis att desperat försöka spela över Svarte Petter till myndigheterna. Samt försöka leda i bevis att det egentligen är regeringarna Fälldin, Bildt och Reinfeldt som förorsakat misslyckandet. 

Detta kommer i sin tur förstärka väljarnas bild av att regeringen är oduglig. Vilket leder till att vi, inför valet 2022, får se en del byten av ledande partiföreträdare.

Men om den svenska strategin visar sig lyckad?

Då kan oppositionen påpeka att de hela tiden varit med och tagit ansvar för detta, och att det enda som finns att tillägga är att det sannolikt gått ännu bättre för Sverige om regeringen lyssnat lite mer på dem.

Det oppositionen får inrikta sig på i det läget är att så snabbt som möjligt föra över debatten till att gälla de traditionella frågorna om ekonomi, sysselsättning och brottslighet.

Detta har de stora möjligheter att lyckas med, eftersom regeringen vid en succé sannolikt kommer att ägna sig åt att dels sola sig i glansen av sina framgångar, dels glömma bort (eller förtränga) verkligheten.

Det som avgör människors inställning till partierna är om dessa verkar förstå folks vardagsproblem – och kan göra gällande att de klarar av att hantera dem. Inte prestationer förr i tiden.

Slutsats: Ni i oppositionen bör fortsätta att vara ansvarstagande gnällmånsar; och regeringen bör förbereda en ordnad reträtt om det går åt pipsvängen, eller se till att förvalta en seger med nyktert förnuft.