I veckan presenterade utbildningsminister Anna Ekström (S) en serie förslag med syftet att skapa ordning och reda bland landets idrottsutbildningar på gymnasienivå.
Förslagen – som nu ska ut på remiss – har tagits fram efter att både Skolverket och Riksidrottsförbundet bett Utbildningsdepartementet att göra en översyn av möjliga åtgärder, och det ministern presenterar ser lovande ut.
Systemet ska förenklas i det att de Nationellt godkända idrottsutbildningarna (NIU) ska tas bort, medan antalet platser på riksidrottsgymnasierna utökas. I konkreta termer innebär det att betydligt färre elever kommer att kunna välja en gymnasieutbildning med inriktning på idrott, och att de platser som finns kvar i första hand ska gå till dem som tillhör eliten inom sin gren.
Detta är i första hand är en utbildningsfråga, och bara i andra hand en idrottsfråga – hur många medaljer Sverige ska ta i framtida olympiska spel ligger inte på Utbildningsdepartementets bord. Det gör däremot rätten till och förutsättningarna för en kvalitativ och meningsfull gymnasieutbildning.
Anledningen till att antalet idrottsutbildningar har svällt till den grad att runt 10.000 svenska studenter varje år börjar en sådan är dels att det har varit upp till specialidrottsförbunden att certifiera dem. För dem är värdet av utbildningarna uppenbart – fler utövare, lokaler och utbildare.
För studenterna är det framtida värdet av en sådan utbildning mer oklart – men det andra skälet till att utbildningarna har frodats är förstås att de har varit eftertraktade bland de sökande.
Det är inte konstigt att många ungdomar vill ägna sig åt idrott på skoltid. Det är till och med glädjande. Under de turbulenta tonåren erbjuder idrotten ofta ett sammanhang och en känsla av gemenskap som är svår att hitta någon annanstans, och för den som är skoltrött kan det verka lockande att läsa mindre matematik och spela mer boll.
I tonåren var jag själv en flitig fotbollsspelare på mycket låg nivå – och flera av mina lagkamrater valde idrottsgymnasier av just sådana skäl. Ingen av oss hade några förutsättningar för att ens närma sig eliten, och flera av dem har tvingats ta omvägen genom vuxenutbildningar för att nå yrken och mål de upptäckte först senare i livet.
Därför säger den här frågan också någonting om hela det svenska skolvalet – för samtidigt som det är välkommet att dessa skevheter rättas till, är detta när allt kommer omkring bara ett symtom på ett utbildningssystem som har förvandlats till ett varuhus, där ungdomarna förväntas vara konsumenter och deras efterfrågan i alltför hög grad utformar tillgången.
Det finns inget sådant som en perfekt marknad – och när det handlar om just barn behöver det knappast påpekas att förmågan att fatta ett informerat val är helt beroende av deras bakgrund och deras förutsättningar. Och varje elitsatsning – även de lyckade – kommer faktiskt till ett pris.
Därför är dessa förslag någonting att applådera – men också någonting att tänka vidare över. Det är lätt att argumentera för en utbildning om man påstår att den leder till en professionell sysselsättning i vuxenlivet, men i fall som dessa leder det till att ett specialintresse prioriteras på bekostnad av en bredare bildning och utbildning.
Idrott är underbart, och någonting som alla barn och unga måste tillåtas utöva om de vill. Men det behöver – och får – faktiskt inte vara deras allt.