Det är intressant att filosofera över om det här med vinster i välfärden.

Några driver tesen att skattefinansierade aktiviteter inte ska vara inriktad mot att gå med vinst. Blir det överskott ska det tillbaka till verksamheten. Inte skickas till skatteparadis.

Det finns några invändningar mot detta resonemang.

För det första tenderar kapitalister att återinvestera sitt överskott i nya projekt. Som ibland utvecklar samhället till det bättre. De använder i vart fall inte alla pengarna till att köpa lyxbilar.

Den andra invändningen är att vinster borde vara helt i sin ordning om det är ”förbättringsvinster”. Att någon kommer på ett sätt att använda resurser bättre, eller lyckas höja välfärden, borde inte vara ett problem.

Däremot är vinster genom ”fusk” en styggelse.

Ta det coronavaccin som vi just nu sätter vårt hopp till. Är det inte rimligt att de företag som tar fram detta också får en slant över? Vill vi ställa denna fråga på sin spets kan vi fundera över om det är moraliskt rimligt att tjäna pengar på att folk är sjuka?

Svarar vi ”nej” på den frågan så tycker vi också att det är rimligt att så många i sjukvården har dåligt betalt ...

Därmed anmäler sig en tredje fråga: Vilka skattefinansierade verksamheter är det rimligt att privata aktörer får tjäna pengar på?

Det går att argumentera för att det inte är rimligt att tjäna pengar på vård, skola och omsorg, men helt i sin ordning när det gäller vägar, byggen och infrastruktur. Vinstdrivna skolor blir en styggelse, men skolskjutsar, läroböcker och skolmat går bra att driva privat.

Men frågan är hur rationellt detta är? Är det verkligen skillnad mellan att organisera lärare och att organisera läromedel?

Svaret beror på perspektiv. För folk i allmänhet är oftast det centrala att det som levereras fungerar.

Visst finns det dem som går till Coop före Ica därför att ”koppera”, det är ”vi”, medan den privata butiken drivs av ett företag.

Istället väljer folk den affär de tycker är bäst.

Folk är dessutom allt oftare otrogna ”sitt” parti. Eller skiljer till sig en ny familj, byter jobb, flyttar från bygden.

Vi beter oss som värsta kapitalisten när vi går ut på nätet för att handla. Vi använder digitala motorer för att se vilken produkt som ger mest pang för pengarna.

Därför är det också rätt rimligt att folk faktiskt förväntar sig att kunna välja exempelvis vårdcentral eller skola utifrån vad som passar bäst. Det är inte konstigare än att vi ägnar kvällen åt att titta på vår favoritserie på Netflix och tycker det låter kuriöst att det en gång i tiden fanns en (1) TV-kanal där alla var tvungna att titta på det program som statens företrädare tyckte passade bäst.

Detta kokar inte ner till att vi hipp som happ ska låta privata aktörer göra ohemula vinster. Utan att vi ständigt ska ställa frågan om vad som fungerar bra och vad som kan fungera bättre.

Politik blir därmed att organisera en lärprocess för att gradvis uppgradera samhället och minska vardagens vedermödor.