Folkstyret är bräckligare än vi tror

OMVALD. Polens president Andzrej Duda blev på söndagen återvald med en knapp majoritet av rösterna.

OMVALD. Polens president Andzrej Duda blev på söndagen återvald med en knapp majoritet av rösterna.

Foto: Czarek Sokolowski

Ledarkrönika2020-07-14 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Trots en kraftig mobilisering från den samlad oppositionen och ett rekordhögt valdeltagande står det nu fast att den nationalkonservative kandidaten Andzrej Duda förblir president i Polen.  

Presidenten har vetorätt mot alla lagförslag, och drömmen om en president som i alla fall delvis kan stävja Polens gång från en demokrati efter västerländsk modell till en enpartistat av samma typ som Ungern ser ut att förbli just en dröm.

Den situationen blir närmast paradoxal om man också betänker att EU-ledarna just denna vecka kommer att träffas för att försöka komma överens om såväl EU:s långtidsbudget som förslagen om ekonomiskt stöd för att hantera det ekonomiska utfallet av coronakrisen.

De två länder som aktivt motarbetar unionens grundsatser om öppenhet, rättsstat och demokrati kommer i den förhandlingen att tilldelas omätliga summor pengar av de övriga medlemsstaterna.  

Det är inte gratis att bygga en centralstyrd enpartistat och hålla den egna befolkningen på någorlunda gott humör under tiden – men där den saudiska kungafamiljen har oljan och Vladimir Putin har naturgasen, sitter Órban och Lag och rättvisa på sin egen lilla guldgruva tack vare medlemskortet i EU.  

I en union som ska vara till för demokratier är de två staterna gökungar, som river sönder den inifrån, och även om det finns initiativ för att villkora det ekonomiska stödet med ett efterlevande av demokratiska grundprinciper har sådana initiativ varit nödvändiga i tio år utan att bli verklighet hittills; jag tror dem helt enkelt bara när jag ser dem.  

Därför räcker det inte att på den här sidan ytterligare en gång kräva att EU står upp för sina egna värderingar. Vi måste också se om vårt eget hus, och se till att det som sker i Ungern och Polen inte kan hända här.  

I Sverige har vi ett populistiskt parti som upprepade gånger har uttryckt sin beundran inför utvecklingen i Ungern och Polen, och som uppfattar sig själva som en del av samma internationella rörelse som dem.  

Skillnaden mellan dem är inte att Sverigedemokraterna är hemvävda populister i folkhemmets anda. Den är snarare att medan regeringspartierna i Polen och Ungern faktiskt har rötter i den demokratiska oppositionen mot den totalitära kommunismen, så har Sverigedemokraterna sina rötter i den svenska nynazismen.

Det vore en farlig missuppfattning att tro att vår demokratiska era kommer sig av att vi har hittat det rätta styrelseskicket, och bara har att förvalta det i framtiden. De senaste åren i Europa har visat att efterkrigstidens samförståndsanda snarare var produkten av specifika historiska omständigheter, vars beständighet vi inte kan lita på.  

Därför är det hög tid att vi i Sverige på allvar ställer oss frågan vad vi kan göra för att garantera att de centrala demokratiska spelreglerna i Sverige kommer att respekteras oavsett vilka resultat våra framtida val kommer att ge.  

Public services oberoende måste garanteras, liksom rättsstatens. Vi måste fråga oss vilka områden som bör skyddas över grundlagen, och vilka av våra politiska normer som skulle behöva upphöjas till lagar.  

Alla sådana reformer måste göras med en överväldigande politisk majoritet, och det skulle behöva vara ett av de ämnen vi diskuterar i nästa valrörelse. Tro mig – jag skulle mycket hellre diskutera vård, skola och omsorg än det, men frågan är om vi har råd att låta bli.  

Vi har sett hur stabila folkstyren i vår absoluta närhet undermineras inifrån – och det är hög tid att vi drar alla lärdomar vi kan ifrån dem.