Under 2020 ökade LO:s medlemsförbund med 22 320 medlemmar, rapporterar tidningen Arbetet.
Det är den största ökningen sedan 1985. Främst är det fackförbunden Kommunal och Handels som lockar många.
Även akademikernas Saco och tjänstemännens TCO går framåt. Totalt växte Saco- och TCO-förbunden med över 50 000 medlemmar under 2021.
Mycket av medlemstillväxten hänger samman med covid-19.
Särskilt i mars-april, när coronakrisen drabbade Sverige med full kraft, var det många som gick med i facket. En växande skara, som såg farorna för sitt jobb och sin privatekonomi, sökte sig till de trygga utposterna – till facket och A-kassan.
Vid en internationell jämförelse ligger Sverige också högst i världen när det gäller facklig organisering. 68 procent av de svenska löntagarna är med i en facklig organisation.
Tvåan Finland har en organisationsgrad på 60 procent och trean Danmark på 53 procent. I ett land som Frankrike är bara nio procent av löntagarna med i facket. I USA är siffran 11 procent.
Men det betyder verkligen inte att allt är bra. Tyvärr har ju facket upplevt en trendmässig nedgång. Under åren 2006-2019 sjönk den fackliga organisationsgraden bland svenska löntagare från 77 procent till 68 procent.
En rapport från tankesmedjan Arena Idé visar dessutom att facket har fortsatt svårt att nå både utrikesfödda och ungdomar.
Organisationsgraden bland utrikesfödda är nere i 51 procent. Bara 35 procent av ungdomarna i åldern 16-24 år är med i facket.
Samtidigt kan vi se växande skillnader mellan arbetare och tjänstemän. 2006 låg organisationsgraden på samma nivå (77 procent). Men idag är organisationsgraden 60 procent för arbetare och 72 procent för tjänstemän.
Det är en utveckling som bör oroa inte bara den fackliga rörelsen, utan alla som vill ha ett jämlikt samhälle.
Den fackliga styrkan i Sverige har bidragit till att det växande välståndet kommit fler till del och till en lång period med stigande reallöner.
Därför borde alla som vill ha ökad jämlikhet arbeta för att höja den fackliga organisationsgraden och stärka facket.
Till exempel är det ett starkt argument för att återinföra skattereduktionen för fackföreningsavgiften – ett system som skrotades när riksdagsmajoriteten mitt under de pågående regeringsförhandlingarna i december 2018 släppte igenom M- och KD-budgeten för 2019, den omtalade "servettskissen".
I ett slag blev det dyrare att vara med i facket, samtidigt som det skapade nya skevheter på arbetsmarknaden.
"Att företagare har rätt att dra av sina avgifter till arbetsgivarföreningar samtidigt som löntagare inte har rätt att dra av fackföreningsavgiften och a‑kasseavgiften är en orättvis behandling av löntagarna", konstateras helt riktigt i en socialdemokratisk riksdagsmotion.
Även socialt engagerade delar av borgerligheten borde resonera på samma sätt.
På senare år har dock Centerpartiet och Liberalerna inte sällan hamnat på kollisionskurs med facket. Men det finns andra traditioner i partierna. På 1970-talet stod de två partierna för något helt annat.
Torbjörn Fälldins regeringsdeklaration 1976 innehöll ett ganska radikalt avsnitt om arbetslivspolitiken och dåtidens liberaler var starka pådrivare för att lagen om anställningsskydd.
Det skulle inte skada om en sådan löntagarvänlig och progressiv borgerlighet kunde få en pånyttfödelse inför framtiden. Starka fack är ett av fundamenten i den svenska modellen.