Nu har jag läst Karl Ove Knausgårds senaste bok, Min kamp 6. Totalt 1 126 sidor. Vid genomläsningen undrade jag många gånger om redaktören hade haft kompledigt. För visst finns det avsnitt och delar som med fördel skulle kunna ha kortats eller strukits helt. Men detta att skriva långt och upprepa har blivit Knausgårds signum. Om han står för en bok på 216 sidor försvinner en del av det som är Knausgård.
Mycket av boken handlar om reaktionerna på de första volymerna. Knausgård skriver kritiskt om sin pappa och pappans bror, alltså Karl Oves farbror, skriver till förlaget och hotar med rättssak. Det hela tar författaren hårt. Frågan om hur länge den alkoholiserade pappan bodde hos sin mor, alltså Karl Oves farmor, blir ett centralt avsnitt. Två månader, säger farbrodern. Två år, säger Karl Ove.
Det långa avsnittet om Hitler är intressant. Men allra bäst är nog Knausgård då han skriver om de tre barnen och de vedermödor som föräldrar har (för att nu inte tala om alla glädjestunder). Berättelsen om hustruns bipolära sjukdom är också mycket bra.
Läsningen av delarna 1 till 6 bjuder på mycket. Kulturradion hade ett program hur vi kommer att se på Knausgård om tio år. Får han kanske Nobelpriset eller är han bara en i en klunga av författare?
Just nu är det en hög Knausgårdsvåg i hela Norden men jag tror att den kommer att ebba ut. Visst är han bra, den långe norrmannen, men det är det många som är.
Just nu håller jag på med en bok av Lena Sundström (tidigare bosatt i Piteå) som skrivit om det som hände när två egyptier utvisades från Sverige i början av 2000-talet. Ber att få återkomma till den läsvärda boken.
I veckan var det femtio år sedan doktor Martin Luther King Jr höll sitt stora I have a dream-tal i Washington. Några menar att detta tal är nittonhundratalets retoriska mästerverk och så är det kanske. Talet finns på You Tube.
Det slående är att King startade ganska stillsamt och att publiken var måttligt engagerad. Sedan lämnade medborgarrättsledaren sitt skrivna manus och talade från hjärtat. Publiken sögs med när han sa "I have a dream".
Amerikakännaren Erik Åsard skriver detta i Svenska Dagbladet:
"Talets avslutande ´dröm´-parti var mer improviserat, även om King hade använt bilden i flera tidigare tal. Det som gör avsnittet så minnesvärt är den stegring han åstadkommer genom att gå från att tala om den dröm som de första fria amerikanerna hade till en mer privat dröm (en ljus framtid för hans egna barn), och slutligen till en dröm om en universell gemenskap baserad på Bibelns löfte om ett tidlöst fridsrike. I denna vackra dröm har diskriminering och segregation ingen plats, de är farsoter som måste avskaffas så att alla, oavsett bakgrund, hudfärg eller religiös tro, ska kunna ´sätta sig ned tillsammans vid broderskapets bord´."
Lyssna gärna på You Tube. Och få gåshud.
King fick Nobels fredspris år 1964, året efter det stora talet. År 1968 mördades han i Memphis. En av deltagarna i sorgetåget var presidentkandidaten Robert Kennedy, som själv föll för en mördares kula två månader senare. Det var en våldsam tid.
För femtio år sedan trodde jag absolut inte att USA skulle få en svart president inom de närmaste hundra åren. Ibland är det roligt att få fel.
Och snart kommer Barack Obama till Stockholm, om nu inte slaktaren Bashar al-Assad håller honom sysselsatt.
I morgon infaller september. Det är ju tiden för kurser och studiecirklar.
ABF i Gällivare lockar med Street Dance för vuxna. I Överkalix är det qigong. I Kiruna meddelas undervisning i nordsamiska och i Luleå är det kurs i kinesiska. Riitta Mantovaara har Fibro Yoga i Kalix. Så den som vill kan kasta sig in i nya äventyr.
Lag A och B spelar. 60 procent håller på lag A. Men i takt med att B får mål ändras sympatierna, så det blir 60 procent som håller på B. Nu gäller detta inte enbart fotboll och bandy utan även politiken. Finns det forskning i ämnet glidande sympatier som håller för en studiecirkel?
Tack och ha det ljuvligt!