I förra veckan kom beskedet att regeringen i enlighet med Januariavtalet skickar det socialdemokratiska förslaget om familjeveckan på remiss, med sikte på ett införande till år 2022.  

Det är ett välkommet besked, inte minst eftersom en central del av Januariavtalets logik innebär att vart och ett av partierna vid nästa val måste kunna möta sina väljare med beskedet att det man gick till val på förra gången faktiskt har blivit verklighet.

Kanske var det inte just det förslaget som lyfte Socialdemokraterna under valspurten, men det är likafullt viktigt att visa att givna löften är till för att hållas. 

Men familjeveckan är välkommen också eftersom den kommer att göra en konkret skillnad i människors vardag, och framförallt kommer att få betydelse för dem som behöver den mest.  

Visst skulle man kunna skoja om att det ger välbärgade familjer möjligheten att ta en skidresa på sportlovet – men den möjligheten har de faktiskt redan, och det är inte dem som förslaget är riktat till.  

Det kommer i stället att vara till mest nytta för dem som inte har möjligheten att jobba med flexibla arbetstider och som inte har råd med ett oväntat inkomstbortfall, men som behöver vara med sina barn under studiedagar eller lov.  

Det är särskilt betydelsefullt för dem som saknar ett nätverk i form av exempelvis äldre släktingar som kan ta hand om barnen i sådana situationer.  

Det är också ett spännande förslag, eftersom det i viss mån pekar ut ett nytt och spännande spår i mittfåran av svensk politik. På vänsterkanten har man länge talat om både basinkomst och om en förkortning av arbetstiden.  

Det är väl radikala förslag som än så länge inte har fått något omfattande parlamentariskt stöd vars ekonomiska konsekvenser är svåra att beräkna – men det de har gemensamt är tanken om att det inte är nödvändigt att ta ut hela den omfattande produktivitetsökning som sker i vårt samhälle enbart i högre inkomster för dem som befinner sig i pyramidens topp.  

Den tanken är i grunden sund, och det är lätt att föreställa sig att steg i den riktningen inte behöver vara särskilt dramatiska för att de skulle kunna leda till ett både sundare och lyckligare samhälle.  

Att investera i barn och familjer är att investera i framtiden. Men kanske kan en familjevecka också vara ett steg på vägen mot att tänka på och definiera vad som egentligen utgör ”välfärd” på ett nytt sätt?