På självaste Europadagen undrar jag hur allt ska sluta. Coronakrisen har satt stor press på EU-samarbetet. Alla har tidigare kriser färska i minnet – eurokrisen, flyktingkrisen.
Som vanligt är det sydeuropéerna som drabbats värst. Där kollapsade ekonomierna först 2008, dit kom båtarna med flyktingar 2015 och där började coronaviruset spridas i slutet av februari i år.
Alla gånger var resten av medlemsländerna tröga i reaktionen. Efter eurokrisen tog det flera år att få den Europeiska stabilitetsmekanismen på plats. Flyktingkrisen löstes aldrig riktigt, utan sköts på framtiden genom ett avtal med Turkiet. Försändningarna av medicinsk utrustning till Italien kom inte förrän helvetet brutit lös.
Nu ber Sydeuropa än en gång om solidaritet, och än en gång svarar grannarna i norr med misstänksamhet. Den kommande ekonomiska lågkonjunkturen är inte lätt att förbereda sig för om man, som Grekland, bundit upp sig till nedskärningar 40 år framåt. Eller om man som Italien och Spanien redan har höga statsskulder och därmed svårt att låna pengar.
Under eurokrisen motiverades de tuffa tagen norrifrån med att man inte ville belöna oansvarigt beteende. De italienska politiker som haft spenderbyxorna på sedan 1970-talet skulle inte få för sig att fortsätta som om inget hänt. Grekiska regeringen som skönmålat den egna ekonomin länge behövde lära sig en läxa.
Resultatet av den moraliska uppläxningen, med order om nedskärningar och förnedrande granskningar, blev en både dyr och lång kris.
Det går nästan att se den tyska folksjälen skaka på huvudet när spanjorerna nu ber om hjälp.
“Fattar du inte vilken kris vi går igenom?”, frågade Pedro Sanchez sin nordeuropeiska motpart Angela Merkel under ett digitalt sammanträde. Jo, svarade hon irriterat. Men Sanchez fråga är relevant och sätter fingret på ett av EU:s största problem: bristande solidaritet och ojämlika villkor.
Misslyckas man med att möta den ekonomiska krisen gemensamt kan den bli värre än nödvändigt. Fördröjda hjälpinsatser riskerar att göra den mer utdragen, med fler som förlorar jobben och döms till fattigdom. Främlingsfientliga och populistiska partier kan ta tillfället i akt att spela på folks rädslor och utnyttja krisen för egen vinning, med ännu större motsättningar och konflikter som följd.
Går det riktigt långt kanske fler länder lämnar EU.
Det har vi inte råd med. Ska EU fortsätta existera kan inte all politik utgå från tyska förhållanden. Det kan inte vara bara Merkel och Emmanuel Macron som driver på i debatten om unionens framtid.
Den svenska regeringen måste göra sitt för att forma och bibehålla ett mer solidariskt Europa. Lyd inte Tysklands varje bud, utan lyssna på sydeuropéerna när de ber om solidaritet och hjälp.
Kom ihåg att tyskarna tjänat miljarder euro i ränta sedan man lånade ut pengar under eurokrisen, att de var bland de första att stoppa export av medicinsk utrustning när viruset började spridas och att de satsat miljontals miljarder euro på att rädda sitt eget näringsliv under krisen – mer än hälften av alla nationella satsningar inom.
Att hjälpa länderna i Sydeuropa handlar om både rättvis konkurrens och deltagande på lika villkor.