Det sägs ibland att ett samhälle inte är starkare än hur det tar hand om sina svagaste. Jag tänker på det när jag hör om hur stora driftsstörningar, än en gång, drabbat trygghetslarm som används av äldre och sjuka.
I hela landet har störningarna gjort att personer som behövt hjälp och larmat inte kommit fram.
"Ja, det känns förjävligt måste jag säga", säger Gunnar vars drygt åttiåriga mamma legat på golvet i timmar.
Hon har förgäves tryckt på sin larmknapp efter att hon ramlat och slagit sig illa. Blodet på väggar, golv och köksmöbler i nyhetsinslaget (Rapport 8/2) vittnar om en tragisk händelse för den äldre kvinnan som drabbades.
Det är också en påminnelse till samhället i stort. Den typen av hjälplöshet ska inte få förekomma.
Om det över huvud taget kommit något gott ur pandemin så är det att situationen för de äldre, som vanligtvis lever ett liv långt från medias strålkastare, uppmärksammats.
Bland annat på grund av smittspridningen på äldreboenden har förhållandena inom äldreomsorgen debatterats. Förhoppningsvis dröjer sig fokuset kvar även när pandemin ebbar ut.
I en känslosam krönika (DN 13/1) skriver journalisten Janne Josefsson om sin bekant, den 81-årige Gert, som gråter av uppgivenhet över att han inte kan kommunicera med hemtjänstpersonalen.
I stället för hjälp att gå till toaletten har han fått en tvättbalja, i stället för en tidning har han fått en blöja. Han har ramlat flera dagar i rad för att han inte kunnat förklara hur hjulen på sängen ska låsas.
Frågan om språkkunskaper inom äldreomsorgen har varit känslig och infekterad. Den har undvikits, kanske för att den som velat ställa den inte velat riskera att klumpas ihop med främlingsfientliga. Det undvikandet är en björntjänst, både mot de äldre som måste kunna be om hjälp och mot de som är där för att hjälpa.
Redan innan pandemin uppmärksammade fackförbundet Kommunal frågan. I rapporten ”Svenska språket – A och O inom äldreomsorgen” pekar fackförbundet på att mer utbildning krävs, att kommuner behöver tillföra mer resurser till äldreomsorgen och att det är arbetsgivarens ansvar att skapa rätt förutsättningar för språkutvecklande arbetsplatser. Det behövs hjärta och armar inom äldrevården. Men det behövs ord också.
Vårt samhälle är starkt. Därför är det inte värdigt varken att äldre riskerar att ligga på golvet i timmar innan hjälp kommer för att larmsystemet havererat, eller att de inte blir förstådda av dem som är där för att hjälpa.
Ingen ska behöva vara rädd för att bli gammal.