Vi har en delvis sund och välmotiverad rysskräck i Sverige. Åtminstone vi som är uppvuxna i en bygd där rysshärjningarna fortfarande finns kvar som berättelser och minnesmärken från denna tid har en grundlig skepsis till grannen i öster.
Efter lumpen och fyra repmöten har denna misstänksamhet skärpts, eftersom lärdomen där varit: ”Fienden kommer inte från öst. Inte heller från söder eller norr. Ryssen kan också komma från väst …”
K-G Bergström kom för några år sedan med en bok, ”Nöd och död. Den ryska ockupationen i norr 1809” (Historiska Media), där han återberättade om rysshärjningarna i Norrland för drygt 200 år sedan. Det är en skrift som påminner om att minnet från kriget finns kvar, fast det kan tyckas som länge sedan.
Det finns platser där kulhålen är kvar i husen eller där familjen har en bunt rubelsedlar kvar som ryssarna understundom betalade med för sina rekvisitioner av mat och transporter.
Detta var således i början av 1800-talet och Sverige var på väg att styckas upp av kringliggande stormakter. Resultatet blev att vi förlorade östra rikshalvan och det har sedan dess funnits ett starkt behov i Sverige om revansch gentemot ärkefienden Ryssland.
Vi till och med rekryterade en ny kung som var stor krigare och tanken var att han skulle sätta oss på krigsfot igen och återerövra Finland, plus sannolikt lite bonus.
Men Bernadotte kunde rätt snart konstatera att här blir inga sådana barn gjorda, istället fixade han fred med ryssarna och knep Norge som ersättning. Sedan dess har vi alliansfrihet, neutralitet och ett efter våra förhållanden starkt försvar som ledmotiv för vår säkerhetspolitik.
(Observera att det mycket ofta slarvas med denna beskrivning, folk säger att ”vi är alliansfria för att kunna stå neutrala i händelse av krig”, men glömmer det tredje ledet: Att vi för att bringa trovärdighet i denna formel ser till att vara rustade till tänderna …)
Under årens lopp har revanschisterna dämpat sitt hämndbegär något, men det finns fortfarande många som ser splittringen av det svenska riket som en grov förolämpning. Och även om det bara är en liten grupp personer som nostalgiskt besjunger de tider när vi vattna de våra hästar vid Nevas stränder, så finns det kvar där.
Det är möjligt att denna historiska bakgrundsstrålning bidrar starkt till att vi de senaste veckorna fått en explosion av märkliga utläggningar på temat att vi omedelbart, utan att någon som helst eftertanke, ska in i Nato.
Och det är fullt förståeligt att vilja göra allt som går att göra för att ge Putinryssland på truten. Men Nato?
Faktum är att vi i princip redan är med i detta försvarssamarbete. Det är dock ett Natomedlemskap med villkor.
För att det ska aktiveras så måste ryssarna attackera oss eller gamla rikshalvan. I det ögonblicket kommer vi och Finland att gemensamt få understöd av Nato.
Det praktiska i denna lösning är att Ryssland bestämmer om de vill att vi ska vara med i Nato. Om de anfaller svensk-finskt territorium så blir vi medlemmar.
Om de respekterar vår territoriella integritet kommer vi att stå utanför. Och inte heller erbjuda våra länder som uppmarschområde för andra nationer eller allianser.
Detta medlemskap är utformat på ett sätt som inte direkt ska utmana vad Ryssland uppfattar som sina vitala intressen.
Visst, vi kan strunta i försiktigheten och ånga på som revanschisterna önskar. Det är nästan så man kan höra:
”Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”
Att i detta läge mana till besinning känns futtigt när det brinner hos grannarna. Men vi gör ändå ett försök.