I en ledare 6 augusti beskrev jag hur svårt det är att lösa komplexa frågor med folkomröstningar.
Jag exemplifierade med folkomröstningen om skolfrågan i Kalix 2005, som blev ett fiasko med lågt valdeltagande och inte rätade ut några frågetecken. Kalix stod inför exakta samma problem som dagen före – ekonomiska underskott, brist på kvalificerade lärare, vikande elevunderlag m m.
De enda konkreta resultaten var att de kontroversiella besluten om att lägga ned några skolor drog ut på tiden och att det blev merkostnader för skattebetalarna.
I ett mejl menar emellertid en läsare att jag har fel och att folkomröstningar är "ett fantastiskt verktyg" och den "finaste formen av demokratin". Han anser att Schweiz är ett föregångsland.
Det står så klart fritt att tycka. Själv hävdar jag dock att den representativa demokratin i Sverige gång på gång visar att den har klara fördelar jämfört med Schweiz.
Det främsta beviset är det höga valdeltagandet i Sverige. Fler gör sina röster hörda i demokratiska val än i Schweiz.
Som ett exempel: I kommunfullmäktigevalet i Luleå 2018 röstade nästan 87 procent av de röstberättigade – en uppgång jämfört med 2014. Därmed får också de politiker som sitter i fullmäktige och kommunala nämnder anses ha en god folklig förankring.
Så ser det för övrigt ut i hela Sverige – från Ystad i söder till Kiruna i norr. I val efter val, kommun efter kommun, röstar 80-90 procent.
Vid en internationell jämförelse är det en fantastisk siffra, dessutom klart högre än i både allmänna val och folkomröstningar i det omtalade Schweiz. Valdeltagandet i schweiziska folkomröstningar brukar pendla mellan 40 och i bästa fall 60 procent. I det senaste parlamentsvalet i Schweiz var andelen röstande låga 45 procent.
Ofta talas om politikerförakt och växande misstro mot politiken i Sverige. Men jämfört med 1990-talet visar SVT:s vallokalsundersökningar faktiskt en trendmässig uppgång för förtroendesiffrorna.
2018 sa 59 procent av de tillfrågade att de har stort eller ganska stort förtroende för politiker. Det ska ställas mot bottenåret 1998 när bara 41 procent svarade samma sak.
Det betyder inte att allt är bra i Sverige. Men i grund och botten har landet en mycket stark representativ demokrati.
Det finns dessutom många aktiva medborgare som driver på och håller koll på sina företrädare i riket, kommunen och regionen. Det finns mer eller mindre starka folkliga rörelser för sexuellt likaberättigande, landsbygdsfrågor, klimatpolitik, funktionshindrade, djurskydd, löntagarnas rättigheter och en massa annat.
Enbart LO, TCO och Saco har tillsammans 3,5 miljoner medlemmar, vilket gör facket till vår största folkrörelse. Ett land som Schweiz är inte i närheten av samma organisering och engagemang bland de breda löntagargrupperna.
Detta engagemang tar också plats i politiken.
Beslutsförsamlingarna i Sverige rymmer (till skillnad från många andra länder) ett brett spektrum av företrädare för "verklighetens folk" – undersköterskor, industriarbetare, lärare, sjuksköterskor, poliser och andra demokratiskt valda representanter som beslutar om inriktningen för skolor, sjukvård, hemtjänst och andra delar av den offentliga sektorn.
Fördelen med denna representativa demokrati – jämfört med att ständigt arrangera folkomröstningar om det ena eller andra – är dessutom att den ger möjlighet att väga samman och ta hänsyn till många olika intressen.
Beslut om en komplicerad och ständigt föränderlig verklighet låter sig inte fångas i enkla och kortfattade budskap på en valsedel i en folkomröstning. Då är det bättre att rösta på partier med heltäckande program som tar hänsyn till både ekonomi, demografi, olika intresseorganisationers krav och alla andra faktorer som påverkar besluten.
Den som vill får givetvis engagera sig för att ersätta denna representativa demokrati med en schweizisk modell.
Noterbart är dock att den som vill genomdriva en sådan författningsändring först måste organisera sig inom ramen för den representativa demokratin och få tillräckligt stöd för att genomdriva beslutet i riksdagen ...
Ingen kommer undan parlamentarismen.