Cykelbanan var platt, asfalterad och torr. Jag var nykter och på väg till jobbet. Ändå lyckades jag. Plötsligt tog det tvärstopp, och förvånat kollade jag ner. Jag såg att min vänstra fot satt fast i cykelns framhjul. Liksom instoppad mellan ekrarna. Sedan flög jag som en fågel. Som när man spelar upp en film långsamt såg jag hur händerna försvann från styret, och istället tog emot sig mot asfalten. När jag vände mig om såg jag min fot fastklämd i hjulet.
Ett kort ögonblick var jag förvånad och tyst. Sedan kom mitt avgrundsvrål och människor som stannade. En handlingskraftig man drog loss min fot och ringde ambulansen. En kvinna höll min hand och ringde mitt jobb för att säga jag inte kunde komma in idag. Ambulans och röntgen och omplåstrade skrapsår. En trevlig fraktare på sjukhuset hade som jobb att köra mig och andra i rullstol till de olika rummen. Min fot är skadad men inte bruten konstaterades det. Jag blev så glad att jag tackade läkaren flera gånger för det, som om han hade makten att bestämma det. När jag sen tog bussen hem till Luleå frågade busschauffören vad jag hade gjort. Han berättade att han också har ont i foten och skulle kolla upp det imorgon.
Även om det varierar över Sverige kostar en ambulansutryckning drygt 3000 kronor för landstinget. En benröntgen i USA verkar kosta ungefär 15 000 kronor om man inte har försäkring. Nu är jag en människa, men att få ett husdjurs brutna ben lagat brukar kosta strax under 10 000. Plåster och bandage och en sängplats hade gjort notan ännu dyrare för mig. Om jag inte bodde i Sverige, och om vi inte betalat skatt som vi gör.
Tänk er att behöva göra en avvägning när man är sjuk: vad har jag råd med? En ingift släkting från Senegal avstod från att ta blodprover när han blev undersökt på en vårdcentral i Stockholm. Han trodde nämligen att det kostade extra. Jag tål inte gluten och har fått gå på otaliga läkarbesök under hela min uppväxt. Träffa dietister och läkare. Fick ersättning från landstinget eftersom glutenfri mat är dyrare. Aldrig behövde mina föräldrar avstå av rädsla för att det skulle bli för kostsamt.
Jag såg inte livet passera i repris när jag föll av cykeln. Men när läkaren frågade om jag hade cykelhjälm skämdes jag över att svara nej. Det var en dyr läxa. Så tack till alla som hjälpte mig. Som stannade, körde ambulans och jobbade på sjukhuset. Och tack till alla er som har betalat skatt.
Ni gör att jag och busschauffören och min ingifta släkting bara behöver tänka på att bli friska, inte om vi verkligen har råd. Och hur jag lyckades få in hela foten i cykelns framhjul? Det vet jag fortfarande inte.