Jag läser att covid-19 nu har letat sig uppåt i landet och om misstänkt samhällssmitta i Kalix. Det är sorgliga nyheter som påminner om hur svårt det är att bromsa sjukdomen. 

Vid det här laget, när pandemin präglat nyheterna varje dag i flera månader, har många spaningar gjorts om dess effekter på vårt samhälle. Utöver förlusten av liv och negativa konsekvenser för ekonomin har oron för hur isolering påverkar oss diskuterats.

Främst har de äldres situation lyfts upp. Men det är inte bara äldre som drabbas hårt av att leva i isolering och ensamhetskänslor är självklart inte ett nytt fenomen. 

Tankesmedjan Arena Idé gav tidigare i vår ut rapporten ”Ensamhet dödar – ofrivillig ensamhet i Sverige”. Rapporten visar att ofrivillig ensamhet är ett stort folkhälsoproblem. Att sakna en nära vän kan vara lika negativt för hälsan som cigarettrökning. Det är positivt att den ofrivilliga ensamhetens konsekvenser uppmärksammats den senaste tiden.

Under våren som gått har det blivit uppenbart att vi har olika förutsättningar att undvika att bli sjuka beroende på exempelvis om vi har ett arbete som kan utföras hemifrån och hur trångbodda vi är. 

När frågan om hur det psykiska måendet påverkas av isolering har uppmärksammats har ytterligare en skillnad blivit tydlig. Den mellan de som lever i ofrivillig ensamhet och de som inte gör det.

Internet fylls av dråpliga historier om par som retar gallfeber på varandra när den ena tränar inför ett maraton i en tvårummare. Men för den som upplever ofrivillig ensamhet kan isoleringen riskera att få särskilt allvarliga konsekvenser.

Kanske blir det för dem som isolerar sig ensamma i sina hem ännu mer tydligt att de är avskärmade från världen eftersom livet utanför dörren, i ganska stor utsträckning, pågår som vanligt. Samtidigt är isoleringen nödvändig för att skydda de sköraste.

Det går dock att ha förståelse för att den som är isolerad och ofrivilligt ensam kanske trotsar rekommendationerna för att besöka det lokala fiket och ta den där kaffen som i vanliga fall utgör kontakten med omvärlden. Jag tänker därför på alla lappar som just nu sitter klistrade på väggar i trapphus runt om i landet, där grannar erbjuder sig att handla åt dem som inte kan. 

Mer behöver göras för att se över konsekvenserna av ofrivillig ensamhet, både under och efter pandemin. Under tiden kan de ord som byts mellan två grannar när matkassen överlämnas vara en livsviktig påminnelse om att det finns någon som bryr sig.