Vid förra onsdagens pressträff på Harpsund tillsammans med den spanske premiärministern sade statsminister Stefan Löfven (S): ”Man går inte in i en förhandling för att komma på ett sätt att säga nej.”
Den övertygelsen kan han mycket väl ha fått nytta av under de senaste dagarna – det särskilda rådsmöte som från början var planerat att ta två dagar sträcktes ut till att bli rekordlångt, och kom att innehålla både en del dramatiska kriser och nattmanglingar.
Det dröjde till tidigt på tisdagsmorgonen innan det stod klart att de europeiska regeringscheferna lyckats komma överens, både om långtidsbudgeten och om de ekonomiska stödinsatserna till utsatta medlemsstater.
Redan det är en seger. Kanske inte så mycket för något enskilt medlemsland, som för den europeiska gemenskapen som helhet. Därför blir det emellertid också en seger för alla medlemsländer – alternativet, med en splittrad union och en ny runda förhandlingar, hade nämligen varit så mycket värre.
I pandemins tidiga skede hamnade EU på hälarna när enskilda medlemsstater agerade på egen hand, stängde gränserna och till och med blockerade transporter av sjukvårdsmateriel. Sedan dessa knutar lösts upp har man nu också lyckats ta ett steg längre, och ta ansvar inte bara för den akuta krishanteringen, utan också för hur man ska börja återhämtningen.
I det paket som antogs lyckades Sverige förhandla ner den del av krisstödet som är rena bidrag, bevara kravet på att medlemsstaterna ska upprätthålla rättsstaten för att få del av stödet samt få igenom en kraftig rabatt på den svenska EU-avgiften.
Det betyder inte att det är det avtal som Sverige hade önskat om vi hade fått skriva det själva. Det betyder att vi har gjort det mesta av en relativt svag förhandlingsposition, och faktiskt fått gehör för våra synpunkter bland de europeiska jättarna.
Vänsterpartiet är kritiska till uppgörelsen, och menar både att den går för långt i riktning mot en gemensam europeisk finanspolitik och att den borde ha förankrats noggrannare i riksdagens EU-nämnd.
Det är synpunkter som går att förstå – men som när allt kommer omkring är lätta att ha när man själv inte är den som har suttit vid förhandlingsbordet och varit tvungen att ta ansvar för att hitta en lösning. Även om Vänsterpartiet har släppt kravet på ett EU-utträde, företräder de en klar minoritet av den svenska befolkningen när det gäller synen på det europeiska samarbetet.
Den kritik som kommer från Moderaternas Ulf Kristersson är svårare att förstå. Men kan någon med handen på hjärtat påstå att det finns någon lösning Kristersson hade varit nöjd med, så länge den var förhandlad av Stefan Löfven?
När Stefan Löfven valdes till partiledare för Socialdemokraterna betonade han ofta sin vana vid förhandlingar. Den har han sannerligen fått nytta av sedan dess. Under sin tid som statsminister har han haft att brottas med en flyktingkris, en rekordlång regeringsförhandling efter förra valet och nu senast med de ekonomiska konsekvenserna av en global pandemi.
Var och en av dessa uppgifter har han löst utan att förlora allmänhetens förtroende. Det sker sällan utan darr på ribban, och det är fortfarande långt ifrån vad sportkommentatorerna skulle kalla för en klang och jubelföreställning. Men det går, och ser man det i ett sammanhang börjar faktiskt konturerna av en imponerande politisk gärning att ta form.