Måndagen 16 oktober 2017 var ett vackert ögonblick i svensk politik.
På en presskonferens stod tidigare TCO-basen Sture Nordh samt riksdagsledamöterna Ida Karkiainen (S) och Olof Lavesson (M).
Tillsammans presenterade förslaget om framtidens public service. En bred riksdagsmajoritet hade enats över blockgränsen om inriktningen och finansieringen av Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion.
Det skapade stabilitet för programbolagen och för idéerna om en radio och television i allmänhetens tjänst.
Nu – bara tre år senare – är den politiska enigheten ett minne blott. Tryck- och yttrandefrihetskommittén avslutade sitt arbete i djup oenighet.
En majoritet (S, C, MP, L och V) ville grundlagsskydda public service. Men en stor minoritet (M, KD och SD) motsatte sig ett sådant skydd.
Det betyder att framtiden för SVT, SR och UR nu blir en stridsfråga inför valet 2022, vilket är olyckligt och skapar osäkerhet om den långsiktiga inriktningen för public service.
Den som lyssnar på de tre högerpartierna (M, KD och SD) förstår också att det väntar långtgående förändringar om det blir ett maktskifte 2022.
Våren 2019 tog Moderaterna i Stockholms län och stad (ett av partiets starkaste fästen) ställning för att helt skrota Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. Moderaternas partistämma hösten 2019 gick inte fullt så långt. Men partistämman öppnade för viss reklamfinansiering av public service och för att göra programbolagen smalare.
Pressad på vad som kan plockas bort svarade partisekreteraren Gunnar Strömmer ”kanske stora sportevenemang eller viss underhållning”.
Även i Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna finns starka krafter som verkar i samma riktning, som talar om att ”skala av krimskramset” och skapa ett ”smalare public service”.
Med andra ord: Om högerpartierna får råda kommer programtablåerna att stöpas om radikalt. Det skulle i så fall vara ett stort avsteg från de idéer som präglat public service under årtionden.
Det har funnits en bred samsyn om att programbolagen ska svara för sådant som både är brett och smalt – både Melodifestivalen och program för minoritetsgrupper, både sändningar från fotbolls-VM och djuplodande dokumentärer, både brittiska deckare och hemlagade dramaproduktioner.
I alla dessa avseenden har public service också varit totalt överlägsna alla kommersiella alternativ. SVT har utvecklat starka publikmagneter som Mellon, ”På spåret” och ”Vår tid är nu” parallellt med att bolaget producerat "Uppdrag granskning" och nyhetsprogram för finsktalande, hörselskadade och samer.
I Sveriges Radio kan vi lyssna på alltifrån klassisk musik i P2 och sportsändningar från hela landet i P4 till samhällsprogram som Studio Ett och "God morgon, världen!".
Allsidig nyhetsförmedling (från Ystad i söder till Kiruna i norr), kultur, nöjen, sport och underhållning – allt ryms i tablåerna.
Uppenbarligen har det också gjort public service till ett uppskattat inslag i svenskarnas vardag. SVT och SR står starka förtroendemässigt, enligt den årliga SOM-undersökningen.
67 procent har mycket stort eller ganska stort förtroende för SVT, bara sju procent har ganska litet eller mycket litet förtroende. För SR är siffrorna 70 procent respektive 14 procent.
Bland mediedebattörer väcker signalerna från högerhåll nu stor oro.
"Skyttegravskriget är inne i ett oroväckande skede. Saker vi varit överens om i decennier eroderar", skriver Jan Scherman, i Medievärlden.
"Det vi absolut vill ha, är en garanti att staten inte styr innehåller i vare sig public service eller kommersiella kanaler",. markerar Helena Giertta i tidningen Journalisten.
"Alla som verkligen vill försvara public service mot kristdemokrater och sverigedemokrater räcker upp en hand. Det är allvar nu", skriver Johan Croneman i Dagens Nyheter.
Kultur- och mediepolitik brukar sällan vara ett stort debattämne i svenska valrörelser. Men det finns starka skäl att ändra på den saken 2022 och rida spärr mot högerpartiernas krav.
Public service är hotad på riktigt.