En kopp kaffe med Paggan
NSD:s Olov Abrahamsson och ex-ministern Leif "Paggan" Pagrotsky tog en fika tillsammans.
Foto: Pär Bäckström
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
"Kärnan i högerns världsbild - bankerna i USA - har havererat totalt", säger han.
Pagtrotsky påminner om Ronald Reagan och Margaret Thatchers intåg på världsscenen i början av 1980-talet. De gjorde en marknadsliberal revolution mot all statlig inblandning i ekonomi och näringsliv.
De amerikanska och brittiska ledarna tog avstånd från nationalekonomen John Maynard Keynes klassiska statliga konjunkturpolitik, som präglade det ekonomiska tänkandet långt in 1970-talet.
Marknaden skulle rå sig själv utan inblandning från politiken, enligt Reagans och Thatchers doktriner. Avreglering, marknadsanpassning och privatisering blev riktmärken för all politik.
"Men nu har den politiken gjort totalt fiasko", noterar den socialdemokratiske ex-ministern.
Han ger en målande beskrivning av kollapsen i det finansiella systemet i USA. Den förre amerikanske presidenten George W Bush rekryterade alla sina finansministrar från ett och samma ställe, den ansedda investmentbanken Goldman Sachs (som numera kontrolleras av amerikanska riksbanken).
Det var ekonomisk-politiska makthavare som hade en bottenlös tilltro till de fria marknadskrafterna och predikade samma budskap som Reagan och Thatcher.
"Men nu talar till och med Hank Paulson (Bushs siste finansminister) om att det inte bara behövs statlig tillsyn utan statligt ägande för att trygga det finansiella systemet", säger Pagrotsky.
Högerns haveri har skapat utrymme för ett globalt vänsteralternativ, anser Pagrotsky. Men han saknar ännu ett sådant alternativ.
"Vad man skulle önska är att EU-länderna kunde enas om åtgärder som var tillräckligt kraftfulla och effektiva för att stoppa nedgången och vända utvecklingen", säger Pagrotsky. Men han har ännu inte sett några sådana gemensamma initiativ från EU.
Pagrotsky tycker dessutom att det är "botten" att den svenska regeringen hör till de som är motsträviga och stillasittande.
"Vi har en regering som driver linjen att EU ska hålla käften. I stället borde regeringen driva på för gemensamma stimulansåtgärder (som satsningar på utbildning och infrastruktur)", säger han.
Den som söker efter ett globalt vänsteralternativ får med andra ord leta på annat håll än hos Fredrik Reinfeldt, Angela Merkel, Nicholas Sarkozy och andra EU-ledare.
Kanske finns embryot till ett sådant alternativ i stället hos "Progressive Governance".
Progressive Governance är ett internationellt nätverk som bildades i slutet av 1990-talet av bland andra Bill Clinton, Gerhard Schröder, Tony Blair och Göran Persson. Tanken var att skapa en mötesplats för politiker och organisationer som står till vänster om den enkelspåriga marknadsliberalismen.
Organisationen har fört en undanskymd tillvaro sedan Bill Clinton lämnade Vita Huset 2001. Men nu tas nya initiativ för att blåsa liv i "Progressive Governance". Många hoppas att nye amerikanske presidenten Barack Obama ska ge en nytändning.
27-28 mars åker S-ledaren Mona Sahlin i alla fall till Chile för att delta vid Progressive Governances toppmöte.
Vid mötet deltar bland andra USA:s vicepresident Joe Biden, Chiles president Michelle Bachelet, Storbritanniens premiärminister Gordon Brown, Brasiliens president Luiz Lula da Silva, Argentinas president Cristina Kirchner och Norges statsminister Jens Stoltenberg.
Under mötet kommer Mona Sahlin att tala under rubriken "Progressive politics after the financial crisis". Hon avser också att ta upp finanskrisen, konflikten i Mellanöstern och det globala miljöhotet vid ett enskilt möte med Joe Biden.
Vi får hoppas att det inte blir bara snack utan också verkstad i chilenska Viña del Mar.
Det räcker inte med att tala om investeringar i järnvägar, forskning, utbildning och omställningen till ett ekologisk uthålligt samhälle. Om vi ska kunna hålla tillbaka arbetslösheten och minska föjdverkningarna av finanskrisen så krävs omedelbara stimulansåtgärder.
Man löser inte världsproblemen på en kafferast. Men det är nödvändigt att börja någonstans, om det ska bli resultat.