"Detta är en historiskt svag regering".
Det är ord som ingår i standardformulär 1A i Moderaternas talepunkter inför höstens val. Ulf Kristersson upprepar dem så fort han får chansen.
I detta har Kristersson också en poäng. Sverige har en socialdemokratisk minoritetsregering. Den måste samarbeta och kompromissa med andra för att få igenom sina förslag i riksdagen.
Men Kristerssons uttalande är samtidigt en påminnelse om att Sverige också har en historiskt svag opposition.
Hela mandatperioden har Kristersson skällt som en ilsken bandhund på denna "historiskt svaga regering". Men det har inte förändrat mandatfördelningen i riksdagshuset. Matematiken har bestått. Fem myror fortsätter att vara fler än fyra elefanter på Helgeandsholmen i Stockholm.
Det har inte funnits och finns ingen majoritet för Kristersson som regeringsbildare.
Kristersson har dock ändå inte dragit sig för att skapa kaos och oreda. Gång på gång har han agerat efter Jimmie Åkessons devis "Give them hell!". I riksdagen har det gått inflation i antalet misstroendeförklaringar.
Sommaren 2021 gjorde Kristersson till och med gemensam sak med både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet för att fälla den S-ledda regeringen.
Regeringen föll 21 juni 2021 och det blev regeringskris. Men tre veckor senare, noga bestämt 7 juli 2021, uppstod en S-ledd regering på nytt eftersom Kristersson (som förväntat) inte lyckats skapa ett regeringsunderlag som rymde skilda storheter som SD och V.
Kristersson gav upp försöken att bilda en ny regering efter mindre än två dygn!
Märkligt var dessutom att Kristersson medverkade till att skapa denna turbulens genom att springa ifrån en sakfråga som ligger hans parti varmt om hjärtat – fri hyressättning i nyproduktionen. Men det politiska spelet – att framställa Socialdemokraterna som svaga och bräckliga – var viktigare än sakfrågan. Då gick han gärna i armkrok med Nooshi Dadgostar (V).
Om detta finns också skäl att påminna när Kristersson nu angriper sin gamla allianskompis Annie Lööf (C) för att hon gjort upp med S, MP och V om höja pensionen för de sämst ställda pensionärerna.
Det är väl i så fall inte mer vänstervridet och oborgerligt än att Moderaterna själva har budgetförhandlat med V samt satt stopp för både friare strandskyddsregler och fri hyressättning i nyproduktionen.
I tjuv- och rackarspelet i riksdagen har Ulf Kristersson själv inte varit främmande för att ta stöd från Vänsterpartiet när det passat.
Häromveckan gjorde Moderaterna dessutom ett stort nummer av att det var en "vänstervilde" som räddade justitieminister Morgan Johansson (S) i samband med riksdagens förtroendeomröstning. Och det är verkligen ingen optimal situation att det är så knappa och osäkra majoriteter i riksdagen.
Men Moderaterna såg uppenbarligen själva inget problem med att misstroendeförklaringen mot justitieministern backades upp av en avhoppad sverigedemokrat – den Putin-vänlige och Nato-fientlige "högervilden" Roger Richthoff – vilket gjorde att allt till sist handlade om hur Amineh Kakabaveh skulle rösta.
Det var inte vackert att skåda. Genom Moderaternas agerande fick vildarna både till höger och vänster en helt avgörande betydelse.
Och den här veckan riskerar vi att få uppleva samma sak, när riksdagen på onsdag ska rösta om regeringens nya vårändringsbudget och den föreslagna pensionshöjningen.
I slutet av förra veckan pratade jag med en högt uppsatt tjänsteman i regeringskansliet som jobbat på centrala politiska positioner sedan Hedenhös. Han var ledsen över utvecklingen i svensk politik, den växande polariseringen och vad den gör med Sverige.
"Det är inte bara Sverigedemokraterna som håller på", sa han och pekade på hur Moderaterna gått i högerpopulistisk riktning och rört sig långt ut i tassemarkerna.
En liknande slutsats drar centerpartisterna Linda Ylivainio och Michael Artursson i en artikel i Expressen 17 juni.
"Det är slående hur Moderaternas tidigare tal om att värna den liberala demokratin nu är som bortblåst till följd av partiets triangulering av SD:s politik ... Vart är Moderaterna egentligen på väg?", undrade de.
Det är en fråga som inte bara Centerpartiet har skäl att ställa.
Före valet 2018 var Moderaterna ett parti som hade en tydlig rågång till högernationalisterna i SD. "Inte i något annat parti säger så många så ofta så horribla saker", underströk Kristersson i sitt Almedalstal 2018.
Numera är detta parti, som inte slutat säga horribla saker, hans närmaste allierade i kampen om regeringsmakten.