Under de senaste veckorna har det blivit tydligt att den pågående pandemin har börjat släppa sitt grepp om landet. Den pågår fortfarande och det finns ingen anledning att sluta vara vaksam eller sluta följa myndigheternas rekommendationer – men fast den ligger överst i våra huvuden, är den inte längre det enda som finns där.  

Om det skvallrar inte bara tidvis välfyllda uteserveringar och ett försiktigt återupptaget resande, utan också att konfliktnivån i det politiska samtalet åter har höjts. Så har Vänsterpartiet hotat att göra gemensam sak med högeroppositionen och fälla Stefan Löfvens regering om de försöker göra den statliga utredningen om arbetsrätten till konkret politik.  

Förslaget har ännu inte presenterats, men har mötts med svidande kritik från arbetarrörelsen. Som Olov Abrahamsson konstaterade på denna sida (NSD 26/5) vore det allra bästa om arbetsmarknadens parter kunde mötas i en förhandlingslösning. En sådan skulle förmodligen vara bättre anpassad till att möta den samtida arbetsmarknadens krav – den skulle också åtnjuta ett bredare mandat, och bilägga frågan på ett mer definitivt sätt.    

Det är lätt att förstå de fackliga företrädarnas oro och ilska, och även Vänsterpartiets motstånd borde vara välkommet för regeringen. En av Januariavtalets grundläggande svagheter är dess slagsida högerut, och där behöver Socialdemokraterna en högljudd och aktiv opposition från vänster för att hålla kursen.  

Problemet är bara att en sådan opposition när allt kommer omkring är ihålig. Det finns en teoretisk möjlighet att den samlade oppositionen skulle fälla den sittande regeringen, och även om det i nuläget tycks osannolikt ska den möjligheten inte uteslutas. Men det skulle bara ta oss tillbaka till samma situation som rådde i december 2018, med färre alternativ på borde än vad som fanns då.  

Det finns ingen riksdagsmajoritet för vare sig en vänsterregering eller för en anständig höger, och om problemet då var att ett nyval inte såg ut att kunna producera ett resultat som var annorlunda på ett meningsfullt sätt måste vi i nuläget vara ärliga och konstatera att inte ens hotet om ett nyval borde finnas på bordet i ljuset av rådande smittspridningsläge.  

Därför måste vårt hopp stå till att arbetsmarknadens parter tar sitt ansvar, förhandlar, kommer överens och skakar hand med varandra ännu en gång.