Under de senaste veckorna har det blivit tydligt att den pĂ„gĂ„ende pandemin har börjat slĂ€ppa sitt grepp om landet. Den pĂ„gĂ„r fortfarande och det finns ingen anledning att sluta vara vaksam eller sluta följa myndigheternas rekommendationer â men fast den ligger överst i vĂ„ra huvuden, Ă€r den inte lĂ€ngre det enda som finns dĂ€r.
Om det skvallrar inte bara tidvis vÀlfyllda uteserveringar och ett försiktigt Äterupptaget resande, utan ocksÄ att konfliktnivÄn i det politiska samtalet Äter har höjts. SÄ har VÀnsterpartiet hotat att göra gemensam sak med högeroppositionen och fÀlla Stefan Löfvens regering om de försöker göra den statliga utredningen om arbetsrÀtten till konkret politik.
Förslaget har Ă€nnu inte presenterats, men har mötts med svidande kritik frĂ„n arbetarrörelsen. Som Olov Abrahamsson konstaterade pĂ„ denna sida (NSD 26/5) vore det allra bĂ€sta om arbetsmarknadens parter kunde mötas i en förhandlingslösning. En sĂ„dan skulle förmodligen vara bĂ€ttre anpassad till att möta den samtida arbetsmarknadens krav â den skulle ocksĂ„ Ă„tnjuta ett bredare mandat, och bilĂ€gga frĂ„gan pĂ„ ett mer definitivt sĂ€tt.
Det Àr lÀtt att förstÄ de fackliga företrÀdarnas oro och ilska, och Àven VÀnsterpartiets motstÄnd borde vara vÀlkommet för regeringen. En av Januariavtalets grundlÀggande svagheter Àr dess slagsida högerut, och dÀr behöver Socialdemokraterna en högljudd och aktiv opposition frÄn vÀnster för att hÄlla kursen.
Problemet Àr bara att en sÄdan opposition nÀr allt kommer omkring Àr ihÄlig. Det finns en teoretisk möjlighet att den samlade oppositionen skulle fÀlla den sittande regeringen, och Àven om det i nulÀget tycks osannolikt ska den möjligheten inte uteslutas. Men det skulle bara ta oss tillbaka till samma situation som rÄdde i december 2018, med fÀrre alternativ pÄ borde Àn vad som fanns dÄ.
Det finns ingen riksdagsmajoritet för vare sig en vÀnsterregering eller för en anstÀndig höger, och om problemet dÄ var att ett nyval inte sÄg ut att kunna producera ett resultat som var annorlunda pÄ ett meningsfullt sÀtt mÄste vi i nulÀget vara Àrliga och konstatera att inte ens hotet om ett nyval borde finnas pÄ bordet i ljuset av rÄdande smittspridningslÀge.
DÀrför mÄste vÄrt hopp stÄ till att arbetsmarknadens parter tar sitt ansvar, förhandlar, kommer överens och skakar hand med varandra Ànnu en gÄng.