En dos årtalsmagi
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Mellan dessa årtal finns dessutom ett samband.
1709 konfronterades den svenska stormakten av en övermäktig motståndare i Peter den stores expanderande ryska välde. Utanför Poltava långt borta på de ukrainska slätterna mötte Karl XII sitt Waterloo, innan uttrycket ens var uppfunnet.
Efter det skulle Sverige aldrig mer spelade en ledande roll i Europas politik, utan fick nöja sig med att dansa efter ryska, franska och engelska pipor.
100 år senare, 1809, reducerades Sverige i stort sett till sina nuvarande gränser genom förlusten av Finland i det katastrofala finska kriget.
När man slickat de värsta såren fick det nya bernadottska "lill-Sverige" vända sina krafter inåt och på vetenskapens och uppfinnandets områden försöka erövra en ny stormaktsställning istället för den som förlorats på slagfältet.
De allt häftigare motsättningar mellan arbete och kapital som den nya industrialismen skapande kulminerade i storstrejken 1909.
Kraftmätningen slutade på kort sikt med seger för arbetsgivarna, som fick igenom kraftiga lönesänkningar. På längre sikt innebar storstrejken att båda parter insåg vikten av förhandlingar och samförstånd. Vägen mot Saltsjöbaden inleddes 1909.
1929 kraschade den oreglerade finanskapitalismen, mängder av människor förlorade sina besparingar och hela världen kastades in i en långvarig depression med arbetslöshet och nöd. Erfarenheterna av vad marknadskrafternas fria spel kan leda till lade grunden till folkhem och välfärdsstat - något som många har fått anledning att erinra sig den allra senaste tiden.
Men det riktigt intressanta jubileét är år 9. Det var då en allians av germanska stammar under ledning av Arminius eller "Hermann" som han ibland kallas krossade tre romerska legioner i det som blivit känt som slaget i Teutoburgerskogen. Romarna, som leddes av Publius Quinctilius Varus, lockades i en fälla på höstleriga hålvägar och blev fullständigt massakrerade.
Efter den betan bestämde sig kejsar Augustus för att göra Rhen till imperiets nordgräns, inte Elbe som tidigare varit ambitionen. Några fler erövringståg norrut blev det inte och romarna lyckades aldrig införliva Germanien i sin provinsstruktur, vilket fick stor betydelse på sikt.
År 9 upprättades en grov gränslinje mellan det germansktalande och det latisktalande Europa, som består ännu efter 2000 år.